Tankar om relationer

Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring.

Ilustrerat hjärtorgan som hänger på tvättlina med vatten droppandes nedanför

Att relationer och samhället hör ihop är inget nytt, men när Eva Illouz skildrar ämnet genom sociologens synvinkel träder flera intressanta bilder fram. Julia har läst Därför gör kärlek ont och diskuterar några av tankarna från boken.

Från början av 1900-talet har äktenskapsmarknaden sakta avreglerats i västvärlden. Det innebär att människor numera i princip kan gifta sig med vem som helst, oberoende av saker som klass, ålder, kön osv. Med några få undantag. Förr var själva valet omgärdat och begränsat av ritualer och regler. Nu är det individen själv som väljer och därmed ställs individen inför ett öppet fält med miljontals valmöjligheter.

Utvecklingen till dagens partnervalsmarknad hör tätt samman med en valfrihetsutveckling i övrigt och framväxten av det moderna kapitalistiska systemet. Där personers kapital på marknaden inte längre utgörs av pengar eller social ställning är det som finns kvar “jaget”.

Ett jag som i stor utsträckning blir till i interaktion med andra. Eller som Illouz uttrycker det:

Att vara osäker innebär att man inte är säker på sitt eget värde, att man inte kan säkerställa det på egen hand utan behöver andra för att få det säkerställt. En av de viktigaste förändringarna i modern tid är att det sociala värdet idag skapas performativt i sociala relationer. Ett annat sätt att formulera detta är att säga att sociala interaktioner – eller hur bra jaget klarar dem – tillhör de bästa sätten att tillföra jaget värde och betydelse, vilket innebär att jaget är ytterst beroende av andra och av sin interaktion med dem. Medan kärleksförbindelser fram till mitten eller slutet av 1800-talet byggde på en redan befintlig och nästintill objektiv känsla för det sociala värdet, ligger de idag bakom mycket av det som man skulle kunna kalla självkänsla.

Illouz menar att skälet till den romantiska kärlekens stora betydelse i modern tid har med utvecklingen av individualismen(s ideologi) att göra. I en tid där jaget och en persons värde är väldigt instabilt och under ständig förhandling hamnar frågor som självkänsla och bekräftelse i fokus. Inom ramen för ett kärleksförhållande finns många ritualiserade former för stark bekräftelse. Att bli sedd – djupt i ögonen – och bli that special someone för någon annan tycks vara rena julafton för jaget.

Foto på boken Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring. Vit bok, snirklig text.

Bokomslaget på Därför gör kärlek ont.

Idag medför tekniken stora möjligheter att mäta och kategorisera sig själv i digitala profiler, till exempel i dejtingsammanhang på nätet. Detta bidrar till illusionen av att enskilda personer har uttalade egenskaper som är fasta över tid. Detta för oss in på sökprocessen. Vad händer när marknaden inte bara finns i ditt huvud? När marknaden av möjliga partners faktiskt går att visualisera, när du kan se framför dig denna uppsjö av personer med mätbara personliga egenskaper som kan göra just dig till den lyckligaste personen i världen? Jo, det blir mycket svårt att nöja sig; människor blir utbytbara och kan i teorin alltid ersättas av någon bättre. Gräset är grönare på nästa webbsida.

Att bli avvisad i eller från en kärleksrelation är också en del av den moderna erfarenheten. Illouz menar att det gör ohyggligt ont inte bara för att det handlar om sorg över att inte ses mer, utan framförallt för att jaget är i gungning. Illouz igen:

Om jaget istället »essentialiseras», om kärlek per definition gäller en persons innersta väsen och inte hennes klasstillhörighet och sociala ställning, då blir kärlek liktydigt med att tillerkänna en person ett värde och därmed blir ett avvisande också ett avvisande av jaget.

När hela grundvalen för kärleksrelationen har med jaget att göra blir det ett existentiellt hot att bli lämnad. Vem är jag nu? Aj.

En ytterligare komplicerande aspekt är att som begärande varelse vilja tas i anspråk av någon, men samtidigt som självständig varelse bibehålla sin frihet. Du kan inte vara uppslukad av den andre (i varje fall inte hela tiden) och samtidigt vara ett fristående jag. Vem tar första steget till en relation? Den som bekänner sina känslor för den andre går en hårfin balansgång där önskan om erkännande kan förhindra den andres autonomi. När det romantiska kärleksförhållandet inletts – trots ofta lång startsträcka av mycken osäkerhet – börjar en underliggande ständig förhandling om erkännande kontra autonomi deltagarna emellan. Eftersom känslor är en del av fundamentet i relationen uppstår ett tillstånd av otrygghet (inte nödvändigtvis så att deltagarna känner sig uttalat otrygga utan otrygghet i vidare bemärkelse). Känslor kan enligt dagens definition inte bestämmas över tid utan deltagarna är beroende av en återkommande påfyllning och bekräftelse. Att seden med att förnya sina vigsellöften uppkommit är med andra ord inte förvånande.

En annan aspekt är att kärleksrelationen eller kärleksförhållandet har utpräglade kulturella manus gestaltade i populärkulturen. Det är inte konstigt att folk har en väldigt tydlig bild av vad en kärleksrelation är och hur det ska vara i en sådan. På samma sätt som vi idag rent praktiskt kan visualisera marknaden av möjliga partners, kan vi också se perfekta kärleksrelationer ageras framför våra ögon på film eller ta till oss dem i andra medier.

Illouz lyfter också frågan om hur fantasin har förändrats historiskt sett. Exempelvis har det skett en förskjutning av fantasin som hänger ihop med kommersialismens utveckling. Fantasin idag kretsar kring begäret efter begär; att förbli i ett tillstånd av ständigt begär där fantiserandet för fantiserandets skull förskjutit förankringen med verkligheten. Ett enkelt exempel är längtan efter att köpa ett visst objekt, säg en cykel. Vägen fram till att du köper cykeln är ljuvlig, ja till och med bättre än när du väl köpt själva cykeln. Efter köpet hittar du snabbt ett nytt objekt att tråna efter, då längtan eller fantasin blivit en upplevelse i sig självt. Detta är givetvis ett fenomen som underblåsts av de kommersiella aktörerna, men samtidigt får det konsekvenser in i personliga relationer.

Illouz gör ett belysande resonemang kring detta och knyter ihop säcken med frågan om känslors äkthet:

Kanske är det i kärleken som fantasins konstitutiva roll blir som tydligast, dvs. dess förmåga att ersätta och skapa ett verkligt objekt. Det är just för att vi kan frammana ett kärleksobjekt med hjälp av fantasin som den västerländska kulturen alltid varit upptagen av frågan om autenticiteten i de känslor som fantasin framkallar. […] Det som kan göra fantasin problematisk tycks alltså vara hur människor begär, hur kulturellt iögonenfallande kognitioner präglar begäret och hur detta kulturellt skapade begär i sin tur förorsakar vanliga former av lidande, som kroniskt missnöje, besvikelse och ständig längtan.

Avslutningsvis vill jag säga att en del tankar och slutsatser som Illouz drar inte är helt klockrena, lyckligtvis är det tillåtet att plocka russinen. Det mest betydelsefulla med Illouz forskning är just det sociologiska utgångsläget. Kärleksproblem beskrivs ofta som enbart psykologiska problem för enskilda personer: att du inte kan hitta någon, att du inte kan bestämma dig, att du inte får bekräftelse i din “kärleksrelation”, att du inte kan öppna upp, att du känner dig ofri. Här visar Illouz att kärleksproblem är följden av sociologiska strukturer kring till exempel valfrihet och beroende. Något som är helt klart värt att tänka vidare på.