Tankar om relationer

Dikotoma tankegångar

En del tänkande kring relationer och identitet har sin grund i en vanligt förekommande tankemodell eller konstruktion som kallas för dikotomier. Dikotomier är ofta närvarande men ändå något av doldisar i det dagliga samtalet. Verkligheten är ju som bekant komplex och för att kunna leva i den, förenklar vi ofta saker. Samtidigt kan det förenklande vara begränsande. Den här texten lyfter upp, tittar på dikotomier och tänker vidare.

Vad är dikotomier? Dikotomier är ord för en uppdelning av en helhet i två delar som inte överlappar varandra. Dikotomi = uppdelning i två. Dessa delar är ömsesidigt uteslutande, det vill säga det som finns i den ena delen kan inte finnas i den andra. Ibland ses de som varandras komplement och ofta som motsatser. Några exempel på dikotomier:

man/kvinna
hetero/homo
mono/poly
ont/gott
människa/djur
kropp/själ
glad/ledsen

Binäritet och dualism är liknande begrepp för liknande tankemodeller. Problemet är inte modellen i sig, utan vad som stoppas in i den och att det som kommer ut begränsar oss. När jag diskuterar med folk får jag ofta en känsla av att diskussionerna är baserade på en mängd antaganden som jag inte håller med om. Ofta baseras dessa antaganden på dikotomier, varför jag hellre skulle vilja diskutera dessa. För om dikotomin hade synts så skulle den oftare kunna omvärderas och resonemanget hade då antagligen inte förts på samma sätt.

Ta till exempel dikotomin hetero/homo. Om du är hetero kan du inte vara homo och om du är homo kan du inte vara hetero – det är antingen/eller som gäller. Bisexualitet befäster på ett sätt de två kategorierna eftersom det bekräftar tvåkönsmodellen, samtidigt som det kan tyckas ifrågasätta systemet. För enligt hetero/homo-dikotomin måste du ju vara antingen eller. Det är därför en del upplever att deras bisexualitet inte blir tagen på allvar, och istället bemöts med fördomar såsom att “de inte kan bestämma sig” eller att “de bara inte kommit ut på riktigt än”. Om vi tittar närmare på de resonemang som ligger till grund för själva begreppet bisexualitet, vad händer då? Kanske skapar det slutsatsen att vi inte borde definiera sexualitet på det sättet, eftersom det är irrelevant och dessutom opraktiskt?

En del dikotomier är tätt sammanlänkade med, eller uppstår till följd av, andra dikotomier. Till exempel heterosexualitet/ homosexualitet existerar bara i en värld där vi har kön eftersom de anger attraktion till ett specifikt kön. Om vi dessutom ifrågasätter man/kvinna-dikotomin som en grundläggande uppdelning av människor hamnar vi direkt i frågan: vad händer då med heterosexualitet/homosexualitet? För man/kvinna fungerar också enligt ovan modell, som ömsesidigt uteslutande. Det som är manligt kan inte vara kvinnligt och tvärtom enligt den dikotoma tankemodellen. Att bestämma vad människor i termer av två, alltså dikotomt, är oftast begränsande, oavsett om det handlar om kön, sexualitet eller något annat.

Vad är då alternativet? En bättre variant är mångfaldsperspektivet, att bryta upp dikotomierna i små enheter med egenskaper, så att folk kan plocka bäst de vill och pussla ihop själva efter eget tycke. Först och främst är du en person, i andra hand har du en mängd egenskaper och uttryck som enligt dikotoma kategorier inte inte hade gått att kombinera, men som du kombinerar ändå. Det handlar någonstans mest om att se och påvisa dikotomierna och vara uppmärksam på när de används oreflekterat. “Jaha, är mitt resonemang kring svenskar och invandrare baserat på en dikotomi som jag egentligen inte håller med om?”. Då kanske jag ska tänka om. Sedan finns det sällan något givet svar, men framöver kanske det dyker upp bättre modeller. I varje fall är verkligheten inte fullt så enkel som i dikotomiernas värld.

Läs mer
Det binäras magi. David Redmalm, 2009.