Tankar om relationer

En äkta människa

Tv-serien Äkta människor ska i skrivande stund inleda sin andra säsong. Här diskuteras just frågan om vad som är en äkta människa och var gränserna för denna börjar och slutar. Obs, texten innehåller vissa spoilers från första säsongen.

Vad är en människa? Vad är en äkta människa? Att utröna vad som utgör essensen av en kategori kan göras genom att studera urskiljningen från andra kategorier, samt även studera variationen inom den studerade kategorin. Med andra ord, vad skiljer en människa från något annat, samt hur ser variationen ut inom det som räknas som en människa. I denna text kommer jag i första delen att vända mig bakåt i tiden, till människans evolutionära begynnelse och i andra delen diskutera hur gränsen för människan idag har luckrats upp ju mer den tar del av modern teknologi.

Homo sapiens är det latinska namnet på vår art, människan. Det finns inga andra nu levande människoarter, men det har funnits. Detta kan jämföras med människans närmaste släkting schimpansen som delas upp i två olika underarter;dels den vanliga schimpansen samt den något mindre (och fredligare) bonobon. Tänk om det hade funnits en något mindre (och fredligare) art som levt sida vid sida med människorna – hur hade det varit? Faktum är att delar av Homo sapiens levde sida vid sida med flera andra arter, så sent som 50 000 år sedan, med Neandertalarna och Denisova.

Dna-extrahering Foto: col&tasha (flickr)

Dna-extrahering. Foto: col&tasha (flickr)

Vissa forskare beskriver dessa två som underarter inom samma art, just eftersom de inte lever upp till ett av de vanligaste kriterierna för vad två arter är. Det biologiska kriteriet stipulerar att om två individer från olika populationer kan få fertil avkomma bör de betraktas tillhöra samma art. Dock har studier av mänsklig och neandertalar-dna visat att de två grupperna inte bara är lika, utan även att stora grupper nutida människor bär på dna från neandertalarna. Likaså med Denisova. Neandertalarna fanns i stora delar av Europa och västra Asien och Denisova-människorna fanns i östra Asien. Därefter kom ursprungen till den grupp vi idag kallar människa vandrandes från Afrika och spred sig runt klotet. Men de inte bara spred sig; de blandade sig med såväl Neandertalare, Denisovamänniskorna och förmodligen med andra för oss idag okända människoarter.

Det vi idag kallar människa är alltså en blandning av olika människoarter, vilka kanske inte bör betraktas som olika arter (då de uppenbarligen kunde få fertil avkomma), utan varianter inom människoarten. Alla människor utom de med helt afrikanskt ursprung bär på Neandertalar-dna (1-4% av en individs dna) och en stor andel bär på Denisova-dna (upp till 8% av en individs dna). Gör det att vi är mer eller mindre människa? Här kommer vi till den andra distinktionen för avgränsning av en kategori – variationen inom gruppen. Varför räknas Homo sapiens som mer människa än Denisova? Människolinjen med majoritet Denisova-dna är visserligen utdöd, men alla är/var människor. Åtminstone om vi ser till dna.

Vi kan konstatera att det är svårt att få svar på vad som är en människa genom att gå bakåt i vår evolutionära historia. Om vi lämnar evolutionen och övergår till dagens samhälle är vi idag ställda inför helt andra utmaningar kring att definiera var gränsen för människan går. Det handlar om kultur och teknik.

Arbetshubotar. Foto: Johan Paulin/SVT

Arbetshubotar. Foto: Johan Paulin/SVT

Tv-serien Äkta människor är ett typexempel på en samtida kittlande diskussion kring var gränsen för människan går. Serien utspelar sig i en nutida svensk stad med allt vad det innebär i form av skolor, arbete, villor och iPhones. Det finns dock en skillnad – tekniska landvinningar har möjliggjort en typ av robotar som till utseendet liknar människor – hubotar. Dessa hubotar arbetar nu som lagerarbetare, hembiträden, prostituerade och som sällskapshubotar. Då hubotarna ser ut som människor och deras mjukvara är programmerad att likna människors beteende, gör det att människorna i serien knyter an till dem på olika sätt.

Hubotarna lyder sina ägare, gör som de blir tillsagda och laddar sina batterier om nätterna. Det finns dock varianter. Hubotarnas grundare, David Eischer, skapade även en mindre grupp självständiga hubotar som bar på en programvara som möjliggjorde att de kunde planera, beräkna och skapa egna visioner om framtiden. De skapades för att vara fria. En av dessa fria hubotar, Mimi, blir bortförd och omprogrammerad till en vanlig hushållshubot som får namnet Anita. När familjen som Anita lever hos upptäcker att det finns en alternativ programvara inom Anita, plockar de fram denna och möter istället den självständigt tänkande Mimi. Mamman i familjen, Inger, är advokat och var tidigare skeptisk till hubotar, men efter att har arbetat med ärenden om kränkningar mot hubotar är hon nu öppen för att försöka förstå. Följande konversation äger rum då Mimi börjar berätta:

–   David var noga med att vi skulle veta att vi var fria. Att vi inte längre var hubotar.
–   Fria? (…) Kan du förklara för mig skillnaden mellan dig och vilken hubot som helst som någon kanske har fifflat med lite olagligt? Vad är det som gör dig så speciell?
–   Vad gör dig speciell?
–   Jaa… Min mamma födde mig. Jag har en historia, jag har känslor. Jag är medveten om att jag finns, att jag en dag ska dö. Jag brukar be om ketchup istället för lingonsylt till mina köttbullar. Jag skäms för mina knän. Jaa.
–   Jag heter Mimi. Jag föddes av David. Jag vet inte vem jag vill vara i den här världen. Den är ny för mig. Det finns så många vägar och jag har prövat så få. Men så länge jag känner att jag är fri att resa mig upp och gå när jag vill, så kan jag stanna. (Säsong 1, avsnitt 9)

Mimi ifrågasätter Ingers världsbild om att det bara är människor som är verkligt fria, verkligt speciella och verkligt verkliga. Om teknologin kan uppleva saker människor tror sig vara ensamma om att uppleva, då kan en del av beskrivningarna av vad som är en människa ifrågasättas. Ska dessa fria hubotar då inkluderas i mänskliga lagar med mänskliga rättigheter och förmåner? Eller ska det finnas separata lagar som gäller vad som är okej att göra mot just en hubot? Och ska det finnas olika lagar riktade mot dessa ’fria’ hubotar respektive ’vanliga’ hubotar? I en värld där hubotar finns ställs ett flertal föreställningar på ända och vi tvingas skärskåda vilka argument och föreställningar vi har även här i en värld utan hubotar. Vilka aspekter ska styra lagar och moral? Är det att jag har människo-dna? Att jag är medveten om min egen existens (vilket Inger föreslår)? Att jag kan reflektera över mina egna beslut? Eller är det upplevelsen av smärta eller obehag som ska styra (vilket diskuteras av vissa teoretiker inom det tvärvetenskapliga området animal studies)? När vi riktar fokus på känslor, medvetande och upplevelser är det inte längre gränsen mot teknologin eller likheter i dna som blir intressanta. Istället träder frågor som djurförsök, köttindustrin, husdjur och ekologisk mångfald fram. Det är intressanta frågor som behöver redas ut, men i ett annat sammanhang. Nu återgår vi istället till diskussionen om människa och teknologi.

Var går då gränsen mellan människa och teknik i vårt samhälle? Pacemaker, mediciner mot depression, smarta telefoner och sociala medier har alla centrala roller i människors liv. Människorna hade omedelbart blivit annorlunda utan dem, i vissa fall inte ens längre överlevt. Enskilda människors identitet formas genom modern teknologi, men även genom tidigare teknologiska uppfinningar som vi idag ser som självklara: heminredning, kläder, böcker, fotboll och bilar. Dessa artefakter går inte att separera från människan, för om de tas bort uppfyller vi inte allt det som det idag innebär att vara en människa. Vi skulle vara något annat, något forntida kanske. Vi skulle få en människa utan kultur, och vad finns då kvar? En kropp? Evolutionärt sett är det just de delar som stödjer utvecklingen av sociala och resonerande förmågor som har levt vidare och utvecklats sedan vi och de övriga människoaporna (schimpans, bonobo, gorilla och orangutang) skiljdes för cirka sex miljoner år sedan. Det sociala och resonerande är orsaken till tekniken och därför är det svårt att sätta den inom parentes.

Utvecklingsmässigt för människan har det hänt väldigt mycket senaste 30 åren med informationsteknologin, men även de senaste 200 åren med industrialiseringen. Dessa utvecklingar har påverkat oss människor och bilden av vad det innebär att vara människa. Att jämföra dessa enorma kulturella utvecklingar och vad de har gjort med oss ur ett dna-evolutionärt perspektiv, där tiotusentals år spelar in, är hisnande. Mänsklig evolution – i termer av naturligt urval – sätts ur spel när teknologiska uppfinningar överskrider och möjliggör människor oavsett sin genetiska upplaga. I framtiden lär teknologin vara än mer integrerad och oseparerbar med människan än den är idag. Den kanske till och med kan sätta frågan om död inom parentes. Att vara människa i framtiden kanske inte alls innebär, som Inger föreslog, att vara medveten om att jag en dag ska dö.

Leo (Andreas Wilson). Foto: Johan Paulin/SVT

Leo (Andreas Wilson).
Foto: Johan Paulin/SVT

I Äkta människor finns en sådan person: människohybriden Leo. Leo var son till David som uppfann hubotarna och när Leo höll på att omkomma i en drunkningsolycka bygger han om sin son till en hybrid mellan människa och hubot så att han ska kunna leva för evigt. Leo är, visserligen fiktivt, men ändå bokstavligt bevis på att gränsen mellan teknologi och människa är svår att dra om inte omöjlig. Manusförfattarna har såklart inte valt namnet Leo slumpmässigt. Leo betyder lejon och har kristna undertoner, bland annat har tretton påvar burit namnet. I C.S. Lewis fantasysvit om landet Narnia är lejonet frälsaren, kristussymbolen, som offrar sig för andras lidandes skull. En parallell kan dras till filmen Matrix där karaktären istället heter Neo (anagram för engelskans One), men även han är utvald och symboliserar den ende som kan frälsa och rädda.

Leo är visserligen unik som den enda existerande hybriden mellan hubot och människa, men han är ingen frälsare eller hjälte. Istället misslyckas han med att rädda sin flickvän Mimi, samt med att stoppa en eskalerande konflikt mellan människor och hubotar. Svårt skadad släpar han sig mot slutet av första säsongen runt i staden, ständigt steget efter och utan direkt framgång. När han till slut ger upp på grund av all smärta, lämnar han ut en viktig kod till någon som inte borde ha den, i utbyte mot att denne ska hjälpa honom att dö (om han gav den riktiga koden får vi nog reda på i andra säsongen). Genom döden kan han bli fri på riktigt. Leo är varken ett modigt lejon eller någon frälsare, utan snarare ett offer för andras och hans egen egocentrism och girighet. Och, egentligen, vad är mer mänskligt än just en självcentrerad medelmåtta.