Nyligen publicerat, Tankar om relationer, Ur tankearkivet

Kärlek, vilken som helst?

Abstrakta tunna organiska virvlar

Känslor är ett komplext ämne med rykte om sig att vara diffust och svårgreppbart. Samtidigt finns bilden av känslor som något av en kompass eller kanske termometer när det kommer till relationer. Tofft tar sig an ämnet med hjälp av filosofen Henri Bergson (f. 1859) och hamnar både i minnet, mystiken och mataffären.

Vi tänker ofta på våra känslor som om de vore mätbara, känner oss dubbelt så glada eller hälften så trötta. Språket och intellektet fungerar på det sättet, delar upp och mäter. Men samtidigt är det också, påpekar Henri Bergson, ett slags bedrägeri. Känslor förändras inte i mängd eller kvantitet, utan snarare i kvalitet. Vi genomlever processer där hela vårt känslotillstånd hänger samman, och ständigt förändras i sin karaktär. Faktum är att hela min personlighet är närvarande som helhet i allt jag gör, i alla beslut jag fattar, på ett sätt som är svårt att formulera exakt.

Men både språket och det mänskliga intellektet är långt mer praktiskt orienterade. När jag diskuterar mina beslut och mina känslor blir jag tvungen att separera och sätta etiketter på fenomen som egentligen, i den stund då jag upplevde dem, inte var separata. För den praktiska nyttans skull sorterar jag ut och sätter etiketter på känslorna så att jag kan hålla fram till exempel den kärlek jag kände förra hösten. I min verkliga upplevelse fanns aldrig någon ren kärlek, utan istället befann jag mig i en ständig ström av känslointryck som hela tiden skiftade och där det jag idag kallar kärlek bara var en aspekt av vad jag kände. Det är därför känslorna endast kan separeras i efterhand. De kan endast beräknas när vi redan känner till hur processen sett ut, och i vilken riktning den fortsatt. De måste övergå till minnet innan vi kan tolka dem intellektuellt.

Minnet föreställer sig, vanan upprepar

Bergson skiljer mellan två typer av minnen där den ena formen är rena vanor. Minnet föreställer sig, vanan upprepar. Dessa typer är helt olika men i praktiken innefattar våra minnen drag av båda formerna. När rollförväntningar är starka frodas vanorna. Vi förhåller oss som vi brukar, för att vi brukar förhålla oss så och för att det gör handlandet praktiskt och effektivt. Både tvåsamhet och romantisk kärlek är knutna till förväntningar på fasta beteendemönster, men för de flesta finns dock en övre gräns. Inte bara tvåsamhetskritikern utan också romantikern anar snart stagnation när en relation glider över i alltför orubblig stabilitet. Vart tog spontaniteten vägen, suckar de?

Men även om vi vill reagera mindre automatiskt på vår omgivning så är det vad vi upplevt förut som leder oss på vägen. För att få en djupare förståelse för omgivningen måste vi sätta det vi uppfattar omkring oss i relation till en större variation av minnen. Om jag bara ser ditt ilskna ansiktsuttryck väcker det nästan automatiskt minnen av konflikter, och mitt beteende anpassar sig därefter. Men om jag samtidigt uppmärksammar desperationen i din röst och dina rödgråtna ögon aktualiseras andra hågkomster som i sin tur kanske lamslår mig tillräckligt länge för att uppmärksamma andra detaljer, som i sin tur väcker minnen, vilka får mig att minnas betydelsen av ytterligare detaljer i sammanhanget. Ju mer jag minns, desto mer ser jag av dig och desto mer kan jag förvåna mig själv med mitt beteende.

Se varandra

Om vi tar oss tid att vara uppmärksamma, och låter fler minnen möta intrycken från omgivningen, kan vi därför se mer av världen omkring oss. Till vardags värdesätter såväl romantiker som tvåsamhetskritiker det uppmärksamma igenkännandet – vi kallar det ofta för att se någon. Men det kan också vara svårt att se på ytan vad en handling har för utgångspunkt. Att vilja hålla handen för att vi just har blivit ett par är kanske en ouppmärksam handling där det enda som uppmärksammas är en hand. Men det kan lika gärna vara en kontakt som i sig möjliggör nya uppmärksamma, taktila intryck av den du håller i handen – intryck som kompletterar din rörelse längs gatan och gör det möjligt att uppleva den på ett helt annat sätt. (Större trygghet, brinnande gemenskap, insikten om att någon annan går bredvid och ser världen på ett annat sätt?)

Den romantiska kärleken av idag värdesätter ofta ett verkligt uppmärksammande av motparten – många av de djupast rotade konventionerna handlar mer om tvåsamhet. Däremot är romantisk kärlek i hög grad beroende av att kunna skilja ut kärleken från andra känslor. Det är det allra första steget på vägen mot att över huvud taget kunna bedöma om kärleken är äkta eller på riktigt, om relationen och partnern är sann eller rätt. Om jag säger att din kärlek till mig beror på att du har en problematisk relation till dina föräldrar, eller på grund av de behov du har efter den upprivande separationen som du genomgick med ditt ex för ett halvår sen, så är det med största sannolikhet ett ifrågasättande av din kärleks integritet. Förmodligen påbörjar jag min anklagelse med att säga orden ”du älskar mig bara för att … ” Som om jag ansåg att dina känslor borde ha varit fristående från dina andra upplevelser. Som om det hade varit möjligt. Den romantiska kärleken behöver en viss äkthet, en inre sanning och renhet, som inte styrs av yttre, lägre stående behov.

Lyfta ut ur sitt sammanhang för att sen mäta

Det vore en sak att bara peka ut kärleken som en bestående och specifik känsla. Det måste vi i någon mån göra för att kunna kommunicera språkligt om våra upplevelser. Men den romantiska kärleken är bunden till att även bedöma huruvida denna känsla är rätt och riktig, i grund och botten om den är sann eller inte (även om många kanske inte använder just ordet sann). Och när vi lyfter ut kärleken ur själva upplevelsen och fokuserar på dess storlek eller tyngd som ett kriterium för sanning – är det verkligen kärlek? – så händer något allvarligt. Vi uppfattar kärleken i fullständigt kvantitativa termer. Lena Andersson uttrycker, i ett samtal med Relationsinstitutet, en inte helt ovanlig fundering på detta spår. Kan det vara så att kärleken är begränsad i mängd, så att den som är kär i flera personer samtidigt därmed minskar den kärlek den känner per person? Är Kärleken en ändlig och mätbar resurs?

Och här har romantikerna slagit en intressant kullerbytta över de gångna århundradena. Romantisk kärlek är en upplevelse inspirerad av religiös mystik. Så länge den är ouppnåelig och oförståelig, så länge den har en position som påminner om det gudomliga, har den förmodligen inte mycket utrymme till större sociala effekter. Men så fort vi börjar mäta kärlekens sanningshalt, bedöma levda känslors äkthet och styrka, så händer något annat. Kärlekens väldiga sanning spökar fortfarande som en spirituell bakgrund, men i det vardagliga livet måste de levda upplevelserna brytas ned till mätbara enheter. Det praktiska intellektet bryter ner allt till sina likvärdiga beståndsdelar – helt i motsats till vad romantiker ofta hävdar sig vara ute efter. Vem, eller i vilken situation, du uppnår ditt tillräckliga mått av kärleksupplevelse blir plötsligt irrelevant. Inte för dig just nu, förstås, nu när du är kär och lycklig. Men per definition är inte relationen eller personen viktig, för så länge vi mäter kärlekens styrka och hittar enheten någon annanstans (i den mystika upplevelsen) är det endast det generella som betyder något. Kärlek i allmänhet, oavsett vem det handlar om. Det möte som skulle frigöra och förändra allt var egentligen inte viktigt i sig. Där tvåsamheten hänger samman med fasta beräkneliga vanor, sysslar den romantiska kärleken alltså med att definiera känslolivet enligt beräkneliga termer. Problemet blir tydligare om vi tittar närmare på hur den romantiska drömmen, i sina mer utstuderade uttryck, kan hantera detta så viktiga möte.

Sann kärlek som löser upp det unika

Det finns en längtan som ofta jagar oss, menar Bergson, en längtan baserad på tron på eviga sanningar. Om min reflektion säger mig att kärleken är sann nu, så måste den alltid ha varit sann. Den var möjlig hela tiden, låg latent och väntade på sin fullbordan. Med utgångspunkt i nuet tar vi fokus på det som tycks viktigt för det som blev, och fokuserar på de linjer i det förflutna som tycks ha lett vägen dit. Men faktum är, påpekar Bergson, att om något annat hade hänt, så hade vi analyserat det förflutna på ett annat sätt. Den livsberättelse som ledde fram till Kärleken fanns inte innan vi möttes. Det ironiska med det här förhållningssättet, för de romantiker som år hårdnackade nog att hålla sig till det, är att det i praktiken inte erkänner något nyskapande. Kärleken, och den tillhörande relationen, har egentligen inte skapat något för individerna, eftersom den hela tiden fanns där, som en ännu ofullbordad möjlighet. (En mystisk, högre sanning.) Så fort kärleken tillmäts den här typen av evig status förlorar vi möjligheten att förstå hur den intima relationen skapar något nytt, och bidrar till förändring. Intimiteten är snarare slav för ett öde än något som påverkar oss i grunden. Tron på evig kärlek må vara på utdöende, men den grundläggande logiken lever vidare.

I det levande livet är varje relation unik. Till och med stunderna vid kassan på mataffären skiljer sig från alla andra. Men det är inte alltid praktiskt att ständigt minnas denna mångfald av specifika och särskiljande detaljer. Istället tänker jag mina möten med kassabiträdena som ungefär samma sak. Något generellt och allmänt. Det är bara de oväntade händelserna som sticker ut och får mig att i efterhand uppmärksamma att den där onsdagen var speciell. Det spelar heller ingen större roll för varken mig eller kassabiträdet om jag i efterhand reducerar mötet till sina mest praktiska aspekter. Så länge vi är respektfulla och trevliga medan själva mötet består.

Men i intimiteten, i de nära relationerna, tenderar vi att eftersträva något annat. Vi tenderar att vilja se det som är speciellt och uppfatta andras betydelse i ett längre perspektiv. Men om vi tror att livet är en enda likvärdig soppa, om vi misstänker att alla intryck i grund och botten är meningslösa och onödiga, då blir det svårt att vara nöjd med det som faktiskt är unikt i varje relation. Detta är ett av den romantiska kärlekens mest grundläggande problem. Istället för att se det unika fastnar den omedvetet för bilden av livet som en likgiltig sörja, där en relation bara är viktig om den kan bevisas vara unik. Det är därför den gör det så svårt att bara leva i det som faktiskt, på gott eller på ont, till viss del definierar vem du är, vem du blir. Istället måste det unika konstrueras och bevisas, som om det inte redan fanns. Men så fort du börjar mäta och definiera vad som är speciellt med dina känslor, eller med din relation, så har du redan övergått till generella mått och begrepp. Och försöket till att bevisa något unikt är istället det som gör att du reducerar det till något generellt. Kärlek vilken som helst.

Dela med dig eller spara?Share on FacebookEmail this to someoneTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on TumblrPrint this page