Nyligen publicerat, Tankar om relationer

Köttets härlighet

Stjärnhimmel och moln

Under det senaste århundradet har flera statliga utredningar diskuterat frågan om förbudet mot frivilligt sex med syskon, barn eller barnbarn. Samtidigt som resonemangen har svängt kraftigt mellan årtiondena kan vi också urskilja en tydlig riktning i själva lagstiftningen. Incest som vid 1900-talets början ansågs vara ett brott mot god borgerlig sed har övergått till att huvudsakligen vara en fråga om arvsbiologi. Låt oss placera in nitton- och tjugohundratalets Sverige på en längre tidslinje för att se var vi egentligen har hamnat. Vad säger incestlagstiftningen om vår egen kroppskänsla?

I regeringens proposition 1983/84:105 tar Palmeregeringen ställning till de lagförslag som sexualbrottskommittén formulerat. Ett av förslagen var ett slopande av lagen som förbjuder (frivilligt) sex med helsyskon eller med avkomling (barn, barnbarn osv.). Enligt regeringen anses en avkriminalisering av incest ”sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Etiska liksom sannolikt också arvsbiologiska skäl sägs tala mot en sådan förändring.” Propositionen uttrycker inte i klarspråk vilket argument som är det viktigaste för att behålla lagen, men den etiska komponenten får nästan all uppmärksamhet. Och en del av den etiska motiveringen är att motverka sexuella övergrepp. Om vuxna familjemedlemmar tillåts ha sex med varandra riskerar nämligen incesttabut att försvagas, enligt flera remissinstanser. Och det kan i sin tur, påstås det, även leda till att övergreppen i familjen blir fler.

Dessvärre är det tydligt att förbudet mot blodskam, som är den klassiska juridiska termen, inte är en lag om övergrepp. Det allmänna rättsmedvetandet är nog idag ganska införstått i att det finns andra sexuella handlingar än ”samlag” som kan vara övergrepp och ändå gäller förbudet mot blodskam endast juridiska samlag. Att förbudet bara gäller biologiska barn och inte adoptivbarn gör saken ännu klarare. ”Det är svårt att motivera straffbestämmelserna … utifrån skyddet för den sexuella självbestämmanderätten” skriver 1998 års sexualbrottskommitté efter att ha citerat tidigare års motiveringar för lagen. Utredarna skiftar istället plats på de huvudsakliga skälen till lagen. Det första och mest självklara skälet påstås nu vara arvsbiologi, medan bevarandet av ett allmänt incesttabu istället har blivit en mindre viktig, kompletterande motivering. Tillsammans är skälen så tunga att förbudet kan kvarstå som en heterosexuell lag, men tabut är som individuellt skäl inte starkt nog för att även appliceras på annat sex.

Tanken om att förbudet mot blodskam är viktigt för hela samhällsordningen går långt tillbaka i historien. Dante använde till exempel incest som en liknelse för grava politiska överträdelser som hotade hela samhället. Det var ett brott såväl mot den naturliga som den juridiska ordningen och ett övertramp gentemot den roll som samhället tilldelade varje individ. Brottet mot de rollerna kallar moderna lagstiftare för ett hot mot ett ”sunt familjeliv.” Att lagen bör uppfatta incest som ett övergrepp mot barn är däremot en väldigt modern tankegång som egentligen skär sig mot de gamla uppfattningarna. Det är därför lätt att se varför 1998 års sexualbrottskommitté, till skillnad från Palmeregeringen, är försiktiga med att hävda att incesttabut skulle rädda barn från övergrepp. Förbudet mot blodskam är över huvud taget inte en lag om övergrepp mot sexuell integritet och borde därför, menar utredarna, flyttas till kapitel sju i brottsbalken – där brott mot familjen listas.

Utredningen manar, med hjälp av incestlagen, fram en väldigt tydlig bild av familj och intimitet i modern svensk lag. Incest är ett i huvudsak biologiskt brott som på grund av sin etiska komponent bör flyttas till det kapitel som reglerar brott mot familjen (tvegifte, olovligt äktenskap osv.). Etiskt färgad familjebiologi kan låta som en motsägelsefull kategori, men är, som vi snart kommer förstå, egentligen helt logisk. Låt oss därför göra några historiska nedslag för att se vilka traditioner som den svenska politiken följer, och vilka den bryter med.

Under 1000- och 1100 talen spred sig en ny berättelsegenre genom den kristna världen. Temat var incest, men till skillnad från i antikens dramer så slutade inte nödvändigtvis de incestuösa relationerna med tragedi. Huvudpersonerna kunde nu ångra sina synder och dö frälsta. Anden kunde triumfera över köttet. Teologen Thomas Aquinas beskrev på 1200-talet incest utifrån en liknande motsättning. Äktenskap mellan släktingar var enligt Thomas ett brott mot naturlig lag. Men genom människans rationella natur skulle en familjär respekt hindra familjemedlemmar från att vilja ha sex med varandra. Incest var därmed en form av djuriskhet. (Även om Aquinas utgick från att den djuriskheten alltid låg nära till hands för människorna.) Sexualbrottskommitténs uppdelning av incest i en biologisk och en etisk komponent verkar alltså spegla en lång tradition i det kristna tänkandet – djuret kontra den rationella naturen, anden kontra köttet. Förklaringen av brottet har däremot skiftat över tid, vilket har gjort att bandet mellan kropp och själ har förändrats.

En aspekt av incest som lätt glöms bort är att gränsen för släktskap har varierat genom historien. Eftersom det kristna äktenskapet gjorde man och kvinna till ett kött räknades partnerns släktingar som ens egna när det kom till frågan om incest. Att vara otrogen med sin respektives syskon föll därför under blodskamslagen, som alltså inte bara innefattade biologiska relationer utan även rent spirituella. Faktum är att den grupp som i Sverige avrättades mest frekvent för brottet under 1600-talet var just svåger och svägerska.

Men den renodlat kristna definitionen av brottet gick så sakteliga ur tiden. Under 1800-talet ansåg lagstiftarna att blodskam först och främst var ett brott mot ”borgerlig ordning och goda seder.” Många av de tidigare dödsstraffen mildrades medan straffet för blodskam mellan biologisk förälder och barn låg kvar på en högre straffskala än för blodskam mellan styvförälder och styvbarn. Därmed kan vi skönja ett särskilt utpekande av de biologiska banden. Men det var först på 1900-talet som det blev möjligt att definiera brottet biologiskt, i och med att de spirituella relationerna tagits bort från listan över förbjudet sex.

Vi kan ana att den biologiska tankegången hade börjat göra avtryck på blodskamsdebatten under 1930-talet. Den statliga utredning som 1935 med kraft påpekade att incest ofta var ett övergrepp ville också utöka ”skyddet för psykiskt defekta kvinnor mot missbrukande till otukt” av ”eugeniska skäl” (s. 38). Att utnyttja ”psykiskt defekta kvinnor” sexuellt var alltså inte bara ett brott mot deras sexuella integritet utan även mot rikets rashygien. Inför instiftandet av brottsbalken på sextiotalet kan vi se likartade tankegångar. Straffrättskommittén menade då att incest ofta begås av ”intellektuellt och moraliskt undermåliga personer” vilket ökade risken för spridning av dåliga arvsanlag. Men på 1970-talet hade en ny syn på arvsbiologi vunnit insteg, vilket visar sig genom en reform av reglerna kring medicinska äktenskapshinder. Där övergavs förhoppningen om att vissa sjukdomar skulle kunna utrotas genom att man hindrade människor som bar på anlagen från att fortplanta sig. Det enda vettiga skälet att förhindra fortplantning ansågs nu vara att avkomman i ett konkret fall löpte ökad risk för sjukdom. Det tycks vara just den synen på arvsbiologi som 1998 års utredning utgår ifrån när de motiverar incestförbudet som arvsgenetiskt.

En komplicerad spänning mellan kropp och själ genomsyrar historien om lagen mot blodskam. Här är det viktigt att poängtera en sak: den moderna synen på incest som övergrepp inom familjen återinför det spirituella band som tycktes vara på väg bort. Det är inte det biologiska bandet som är relevant för övergreppet utan vårdnadsrelationen (vilket i nuläget dock handlar om en helt annan lag och påverkar skyddet mot sexuellt utnyttjande för ungdomar mellan 15 och 18).

För att förstå vad som står på spel i debatten måste vi också säga något om utvecklingen av det arvsbiologiska tänkandet. Under det tidiga nittonhundratalet var Sverige ett föregångsland vad gäller rasbiologi och rashygieniskt tänkande. Den nazistiska formen av rasbiologi pressade vissa av principerna till sitt yttersta. Folkets kropp och totala arvsmassa blev ett mål i sig, en av de främsta politiska uppgifterna. För den svenska socialdemokratin var det däremot samhällets totala effektivitet som stod i centrum. Som vi har sett insåg politikerna på 70-talet att vissa anlag inte gick att planera bort. Istället för ett folk ställdes nu individen i retorikens centrum.

För 1998 års sexualbrottskommitté handlade lagen som sagt om familjen, men det som är särskilt talande här är att skyddet för familjen tänks som en biologiskt motiverad handling. För nazisterna var det folkets kropp och arvsanlag som blev den stora politiska uppgiften. I den svenska lagen kan vi istället se hur familjen har blivit den kropp som ska skyddas. Som 1971 års sexualbrottsutredning påpekade är det inte logiskt att förbjuda syskon från att skaffa barn med varandra när ingen annan hindras av biologiska skäl. (Till exempel föräldrar som genom sitt första, sjuka barn insett att de bär på sjukdomsanlag och som, när de skaffar ett andra barn, vet säkert att risken är stor). Men om den kropp som ska skyddas inte är det ofödda barnet, utan familjen, är det långt mer logiskt. Familjekroppen blir på så sätt den biologiska substans som, precis som den nazistiska folkkroppen, samtidigt tycks vara så intensiv i sin kroppslighet att den blir spirituell. På samma gång kropp och högre mening.

Det är utifrån den här bakgrunden vi bör reflektera över remissinstansernas reaktioner på 1998 års utredning. För det första är det långtifrån alla instanser som håller med om att biologi är en rimlig huvudorsak till lagen, för det andra skiljer de sig kraftigt åt i hur det sociala och etiska tabut ska definieras. Kanske vittnar de spretande åsikterna om att lagen och familjekroppen befinner sig i en kris. Vissa vill vidga bestämmelserna så att de omfattar relationer genom adoption, vilket är fullt logiskt utifrån att blodskam är ett brott mot familjen. Andra vill, lika logiskt, låta alla sexuella relationer (inte bara heterosexuella, juridiskt definierade samlag) omfattas av lagen. En tredje linje är förstås att stryka hela paragrafen och låta sex vara förbjudet endast när det kan definieras som övergrepp.

Vi vet redan att blodskamslagen historiskt sett inte har med övergrepp att göra, och att övergrepp i sin tur är ett brott mot en spirituell, snarare än köttslig, gränsdragning. När vissa remissinstanser tänker sig blodskamslagen som ett skydd mot övergrepp låter de alltså en lag som under 1900-talet rensats ner till ett biologiskt minimum omfamnas av en spirituell tankegång. De upphöjer i princip köttet till ande.

Att vidga lagen till att gälla samkönat sex (vilket vi också tvingas till om vi ser den som ett skydd mot övergrepp) ställer oss inför ett helt annat dilemma. Domstolarna skulle tvingas utveckla en rättspraxis där en gräns mellan sex och ickesexuell smekning ska dras. I viss mån finns nog tolkningsproblematiken redan i fall av sexuella övergrepp. Men ett breddat incestförbud skulle inte handla om gränsen för någons integritet utan om samhällets ramar för erogena zoners retning – en fråga om aktiva begär snarare än mellanmänskliga gränser. Och det kan nog mycket väl tyckas oklart exakt när till exempel en fysisk syskonkärlek går för långt. Vi kan tänka oss ett fascinerande spektakel där åklagare, likt biktfäder understödda av offentlighetsprincipen, ställer ledande frågor enligt en manual. Allt för att få veta exakt hur en viss smekning kändes och upplevdes av de inblandade. För utan integriteten som riktmärke finns bara de nakna, köttsliga begären att tolka om vi vill komma fram till sanningen.

Det vore inget brott mot den samtida kulturen egentligen. Vi lever trots allt i ett samhälle som har utvecklat avancerade tekniker för att uttolka högre mening genom reflektion kring vårt kött och dess begär. Vem är jag? Är det verkligen dig jag ska leva mitt liv med? Var sitter genen som ger mening till allt det här? Och så vidare. Genom att fokusera på individernas arvsanlag kunde målet vara en sund folk- eller familjekropp, men genom att fästa sig vid specifika begär och konkreta stycken mänskligt kött säkras istället den individuella kroppen. Och i en tid där biologin har blivit en informationsvetenskap – där köttet verkligen har blivit till den högre betydelse som definierar individen – vore det bara logiskt att lagen följde efter.

Gemensamt för alla dessa perspektiv, vare sig familjekroppen eller den sexuella individens kropp står i centrum, är att köttet måste ta andens plats, stiga till skyarna och på just den platsen omfamnas av lagen. Kampen om blodskamslagens utformning är bara kampen om basenheterna för kött och hur de förhåller sig till varandra. Köttsliga begär som producerar sexuella individer, individer som är delar av familjekroppar eller till och med folkkroppar. Om lagen kvarstår, försvinner eller vidgas är en fråga för framtiden. Men nog finns det en längtan efter att lagen ska få fria händer att läsa ut de sexuella begärens sanningar. Ja det kittlar härligt både här och där i samhällskroppen bara vid tanken.