Tankar om relationer

Med förgänglighet som motto

Inåtspiral och markering för lång text

I en artikel på Relationsinstitutet skrev Marina Widén tidigare i år om hur en felsägning vid ett bröllop ändrade allt. Ett enda litet ord, “tills livet skiljer oss åt,” och hela den oärlighet som byggts in i frasen var som bortblåst. Precis som Widén skriver är det ärligare att anta att livet skiljer människor åt. Samtidigt är det svårt att kritisera romantikens självbedrägerier utifrån en sådan position. Romantisk tvåsamhet bygger i grunden på en undergångsfilosofi och bejakandet av den bejakar på samma gång den romantiska kärlekens destruktiva sidor.

”Visst kan det vara vackert och romantiskt att tänka sig att du ska leva med någon tills döden skiljer er åt,” skriver Widén. ”Men ärligt talat: är det inte mer romantiskt att bara vara ärliga från början?” Den romantiska tvåsamheten av idag är ofta seriell – folk hinner helt enkelt med flera sanna kärlekar i livet. Därför är det förstås, som Widén skriver, ärligare att anta att livet snarare än döden är den kraft som kommer skilja de nygifta åt. Ingenting är permanent, även om det kan kännas så i stunden. Samtidigt är felsägningen inte fullt så revolutionerande som Widén verkar tänka sig. De två romantiska fraserna är – trots sin varierande ärlighet – egentligen samma fras.

En av de mest centrala, definierande faktorerna för en romantiskt tvåsam relation idag är att den kan misslyckas när som helst. Romantisk tvåsamhet bygger på viljan och begäret efter att vara tillsammans, inte på tvånget. Visst finns där förväntningar på vissa känslor, men det är oärligt och oäkta att låtsas hysa känslor som egentligen inte finns. Många kritikers missuppfattningar till trots är själva grundvalen för en sådan relation just den egna relationens potentiella död – det är den som måste övervinnas om och om igen genom de ständiga bevisen på att kärleken ännu lever. Kärlekslivets grund är kärleksdöden.

Tankesättet påminner om den anrika tradition som Giorgio Agamben beskriver i boken Language and Death, den västerländska filosofins sätt att tänka såväl det mänskliga varat som gud. Enligt den här traditionen är den mänskliga existensen byggd på en grundval av outsäglig tomhet. En spirituell tystnad genomsyrar vår själva existens, och tystnaden är på samma gång döden. Allt detta bara för att människan är en språkets varelse.

Språket är nämligen så fruktansvärt flyktigt och kan inte knytas på ett säkert sätt till den materiella världen. Det jag säger om livet här och nu är så förgängligt att det redan har förlorat sin sanning eller grund i verkligheten när du väl har hört mina ord. Därtill ligger inte språkets mening i de ljud jag uttalar. Ljuden är en godtycklig massa av djuriska läten och deras sammantagna innebörd finns på en högre nivå, när ljuden nästan magiskt kopplas samman med varandra. Som språklig varelse är jag därför, enligt denna tradition, fångad i språklig betydelse, driven av begäret efter en språklig innebörd som ligger bortom min enkla djuriska kropp. I slitningen mellan mina djuriska läten och verklig språklig betydelse (mellan natur och kultur) finns ett tomrum som garanterar min högre mänskliga existens.

På samma sätt fungerar romantisk kärlek. Endast genom att möta sin egen förgänglighet och fullständiga osäkerhet kan den romantiska kärleken nå de höjder som krävs för att kärleken ska vara särskild eller äkta. Viljan till kärlek – som i sig bär på kärlekens död – måste övervinna de enkla ljuden och smekningarna för att bli en del av något större. Frasen ”tills döden skiljer oss åt” baseras (numera) på en känsla i nuet men pekar samtidigt ut kärlekens långt större sanning. På samma sätt fungerar kärleksbetygelserna över tid genom relationen. För att behålla vår tro på kärleken måste vi se hur våra ömsinta handlingar inte bara är ömsinta utan även pekar ut existensen av ett kärlekens språk oss emellan. Enskilda leenden, beröringar, fina ord, alla måste de förmås till att peka ut det kärlekens språk som gör att relationen är sann.

”Hur kan någon människa veta, helt ärligt, att detta är den människa hen vill leva med för resten av sitt liv?” frågar Marina Widén befogat och fortsätter med ytterligare ett par frågor: ”Hur vet du att det inte kommer att ske en oförutsedd händelse senare i ditt liv, som helt förändrar din världssyn? Hur vet du att du inte kommer träffa någon annan helt fantastisk människa och falla huvudstupa för denna person?” Vi skulle kunna arbeta vidare på samma linje. Hur vet jag att det inte kommer ske något konstigt som gör att jag inte alls vill ha några relationer? Hur vet jag att jag inte, redan i morgon, kommer vilja bryta med alla jag känner? Hur vet jag att inte allt jag någonsin sett kommer visa sig vara en ren illusion? Min enda fasta punkt i tillvaron, om vi drar tankegången till sin spets, är det som sker här och nu. Widén ställer sina frågor som kritik mot en viss typ av (romantisk) tvåsamhet, men den romantiska tvåsamheten delar faktiskt samma tidsuppfattning.

Här och nu pekar mina handlingar ut hur kärlekens språk rör sig i rummet och på så sätt vet jag att kärleken är sann. Men eftersom den romantiska kärleken ser allt utifrån nuets perspektiv blir tidens rörelse till en väldig och förintande kraft. Ur tidens ständiga rörelse reser sig både en kommande undergång (separation, skilsmässa, göra slut) och min egen vilja till kärlek. Viljan till kärlek är en önskan att kärleken ska vara sann även i framtiden, och romantikern ger sig därmed i kast med att övervinna tidens dödliga kraft för att bevisa att kärleken inte har dött och relationen stagnerat. För att skapa sig trygghet och på samma gång göra kärleken äkta formulerar romantikern livsberättelser som ska tämja tiden. Livet tolkas utifrån kärleken, laddas upp med kärleken och projiceras med hjälp av kärleken mot framtiden. Marina Widén är med rätta skeptisk till dessa uppblåsta framtidslöften, men i praktiken är de endast ett symtom på långt djupare strukturer. Att utgå från en enda punkt i tiden – nuet – leder osökt till känslan av att tiden gör allt i livet förgängligt. Nuet kan uppenbarligen inte bevaras. Men från ett annat perspektiv hade tiden lika gärna kunnat vara evig.

Tvåsamhetens kritiker tenderar ofta till att ansluta sig till det normkritiska tåget. Utlämnat till normer och kulturella konventioner riskerar livet att bli till en melankolisk existens utan frihet och självbestämmande. Det kanske vanligaste angreppssättet är självinsiktens och den tydliga kommunikationens linje – drömmen om ett stabilt subjekt som känner sej självt samt är kapabel till att uttrycka sina egna behov klart och tydligt. Det handlar om en modell baserad på liberal individualism. Marina Widén driver istället ärlighetsidealet på ett annat sätt och fokuserar på hur de sanna relationerna alltid kan ta slut. Kärlekens misslyckande är just den motor som driver det romantiska maskineriet. Därför är det mycket riktigt, som Widén skriver, ”mer romantiskt” att säga ”tills livet skiljer oss åt” för i kärlekslivets kärna finns döden.

En av de stora frågor som Widén rör sig kring är skillnaden mellan kärlek och vänskap. “Så vad är egentligen skillnaden mellan kärlek och vänskap och vem sätter gränsen?” frågar hen sig. ”Varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en människa i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller anta några löften? Vi vet var vi har varandra ändå.” Jag skulle vilja svara att en av de avgörande skillnaderna är att den romantiska kärleken (ibland nästan tvångsmässigt) kretsar kring sin egen undergång för att bevisa att kärleken ännu är sann. Marina Widén ser samma koppling men för tanken i en annan riktning. ”Kanske kan vi skilja mindre mellan olika relationer om vi tänker dem som en naturlig del av livet: in och ut ur relationer,” föreslår hen och upprepar därefter mottot: ”Tills livet skiljer oss åt.”

Det är på sätt och vis logiskt att angripa den romantiska kärlekens uppblåsta drömmar genom att påpeka hur falska de är. Det är också logiskt att förorda att leva här och nu, istället för att drömma om något som vi ändå inte kan förutse. Men därmed blir definitionen av vad som är att leva här och nu en avgörande detalj för hur vi tänker skillnaden mellan vänskapens trygghet och romantikens obekväma krav. Och det är här som Marina Widén verkar gå emot sina egna syften och anamma den romantiska tidsrytmen istället för den vänskapliga. Att leva här och nu, i den stillsammare, vänskapliga bemärkelsen, är nämligen bara möjligt om vi inte har en tidsrytm som utgår från det förgängliga nuet. Vänner vet var de har varandra för att de inte behöver övervinna tiden. Romantikern å andra sidan lever här och nu i den betydelsen att varje ögonblick än en gång måste relateras till livets högre värden. (En av de vanligaste metoderna är naturligtvis att jämföra relationer – jag är den stora kärleken, de andra är bara vanliga vänner.) Med Widéns motto är den högre kärleken visserligen förkastad, men tanken överför ändå en romantisk avgrundsfilosofi till vänskapsmodellen (tanken om att alla relationer bör modelleras på konventionell vänskap istället för att vissa är romantiskt utvalda). Mottot är ju trots allt hämtat från en bröllopsceremoni.

För att göra frågan tydligare kan vi titta närmare på det lilla men ack så otydliga begreppet liv. Om det är livet som skiljer oss åt (vilket det är i den romantiska kärleken) uppstår frågan hur nuet och intimiteten förhåller sig till livet. Om romantikern lever nuet, medan livet störtar in som en förintande kraft, så är romantikerns liv här och nu snarare ett här och nu utan liv, där livet istället är undergången. Vi kan acceptera detta som en sanning, eller så kan vi envist hävda att det faktiskt går att leva i den där strömmen av tid som inte alls är en dödens kraft utan snarare ett rum för intimitet och kreativitet. Vi skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att intimitet är liv.

Tomrum, avstånd, död – det är grunden både för konstituerandet av självständiga individer och för upprätthållandet av romantiska kärleksrelationer. Individer som i första hand existerar som språkliga varelser och relationer vars sanning regleras av en särskild form av språklig analys. Precis som Simon Ceder har påpekat behövs därför en annan syn på livet och på döden, ett synsätt som inte grundar sig i språklig signifikation. Vi måste fokusera på intimiteten istället för på individen, på gränslösheten istället för den språkliga betydelsen och på en fullständig oförståelse för såväl misslyckandet som för nuets flyktighet. Det är romantiken som dödar relationer, utan den finns visserligen förändring (ett ämne som vi har all anledning att återkomma till), men utan romantiken finns inget misslyckande. Bara ett liv.