Tankar om relationer

Som om de vore en, ett och inte flera, som om de vore annorlunda än vuxna

Hur kan jag närma mig att beskriva barn? Att skriva om dem ter sig som en omöjlighet; som om de vore en, ett och inte flera. Som om alla de barn som finns i min närhet vore det samma. Samma fenomen. Samma känsla. Som om de vore annorlunda än vuxna. Frågan skulle kunna ställas omvänt: hur ska vuxna beskrivas? Men precis som den första frågan ter sig den frågan som omöjlig.

Men jag finner en sak, att teckna barn från det vuxna perspektivet är att teckna kampen, drömmen och hoppet. Och därmed idealiseringen.

Bli tryggare. Bli säkrare.
Bli annorlunda.
Bli jämställd.
Bli mer.
Bli den du vill vara.

Viljan finns från de vuxnas håll. Drömmen om att ge barnen ett bättre liv. Ge dem en trygg uppväxt. Ge dem fler möjligheter. Fler chanser.

Barnen förväntas på så sätt skapa perfekta normer, men hur kan de det när inte de vuxna kan det? Drömmen slår inte in. Viljan uppfylls inte alltid.

Tove Mörkbergs diktsvit om barnen, med samma namn, Barnen (2013), tecknar barn från ett barns perspektiv. Skildringen är sansad och de vuxna människorna är ständigt närvarande, genom sin frånvaro, i dikten. Utsattheten och vanmakten finns där; hur de vuxna vänder ryggen till barnen och låter dem bära ryggsäcken själva.

»Pappan säger
tiden går
år efter år
spring och lek nu
när vädret tillåter
spring och lek
spring och lek«

»spring och lek«

De vuxnas kroppar och röster ligger som ett täcke över barnen.

Bokomslag, snö och kanin

Brombergs förlag, 2013. Omslag av Moa Schulman.

Utesluter. Innesluter.

»Fröken säger
det är en regel«

Påverkar, styr. Omfamnar, kramar.

»Mamman
stryker henne över håret
säger bestämt men tyst
min vän
min älskade vän
det blir nog bra
ska du se
en dag

en dag blir det bra«

Frågan måste ställas annorlunda. Ett perspektiv eller förhållningssätt barn, eller för den delen vuxna, missar själva relationen. Att se relationen mellan människor, istället för det enskilda barnet eller den enskilda vuxna människan, innefattar det egna förhållningssättet, den egna kroppen och den egna rösten, snarare än individen, barnet. För barn är inte ideala i sig, de är inte en eller ett, de är relationella.

I Mörkbergs dikt är gränsen och skillnaden mellan barn och vuxen närvarande genom maktrelationen, genom den som har ansvar och den som ansvaret omfattas av. Samtidigt finns det i dikten stunder där gränsen upphävs, där den vuxne och barnet delar stunden tillsammans.

»Stefan
lägger kinden
mot mammans hud
biter lätt i blek ros
de fnissar
och fnissar«

Att få dela stunden tillsammans. Ja. Det är också en del av drömmen och kampen.

Om: Barnen av Tove Mörkberg

2 Kommentarer

  1. Pingback: Summering av Tema: Barn | Relationsinstitutet

  2. Pingback: Boktips för sommarläsning | Relationsinstitutet

Kommentarsfunktionen är stängd.