Varför håller inte mina vänskapsrelationer?

Ironiskt orakel-berg med glasögon på toppen

I en ny serie texter kommer vi på Relationsinstitutet att skriva nya svar till personer som skickat in frågor om relationer till olika frågekolumner. Först ut är ett svar till en fråga ställd av signaturen Kulturarbetaren till Svenska Dagbladets kolumn Fråga psykologen. Den övergripande frågeställningen är ”Varför håller inte mina vänskapsrelationer?”, men hela frågan och psykologens svar finns att läsa på SvD. Ett svar är inte en ultimat lösning, utan varje situation är komplex och unik. Utifrån ett relationsfilosofiskt perspektiv handlar ett svar inte om felsökning, utan om att prova olika nya idéer och utmana invanda tankemönster genom att presentera alternativa synsätt för att öppna upp möjligheter till insikt eller förändring.  

Hej Kulturarbetaren,

Eftersom det är svårt att svara på din fråga om vänskapsrelationer utan att träffa dig som person, så tänkte jag berätta lite hur jag själv tänker kring vänskapsrelationer. Förhoppningsvis finns det någon skillnad mot hur du tänker – jag ser åtminstone själv ett antal skillnader. Ur skillnaderna kan vi förhoppningsvis få syn på något nytt.

För dig verkar vänskapsrelationen vara ett mål i sig, att ha någon, att besitta vetskapen om att du har någon som passar in i den kategorin. Och för att få någon hit är du trevlig, socialt kompetent och ”kan föra dig bland folk”. Så jag tänker kring vänskap låter det inte som en beskrivning av vad en vän är, utan snarare en social bekant: någon man pratar med på bussen, i en kö, eller i fikarummet på jobbet. En vän tänker jag snarare är någon som tar sig in i ens sfär och där man blir del av varandra. Eller så delar man ett gemensamt intresse som man tillsammans arbetar med eller driver framåt. Kanske stöttar man varandra genom olika faser i livet. Det vill säga att det sker något; man får och ger energi. Det är något mer än att ha trevligt. En snäll människa stör inte, men den är ingen man nödvändigtvis längtar efter att ringa. En vän har en identitet och därför uppskattas personen trots sina brister; hen kanske kommer för sent, ringer mitt i natten eller är socialt klumpig. Det gör inget, för relationen med personen är unik: den ger något, bidrar med skratt eller kloka ord. Nu är det inte så att jag har några otrevliga vänner, men jag tänker vänskapen som en aspekt av livet som innebär något mer än att ha trevligt. Jämför med en trevlig film, den vill jag inte se uppföljaren till, men en spännande eller en rolig film vill jag till och med se om.

För mig är inte vänskap något rationellt utan handlar om känslor och intensitet. Efter en träff känner jag mig fylld av energi eller av känslan som smittat av sig. Men också att jag själv genom vännen har kommit igång och gett energi eller omsorg till denne. Jag har kompisar som jag gillar att träffa just för att jag själv blir så rolig när jag träffar dem. Med andra blir jag smart. Så det handlar också om vad den personen gör med dig (läs även texten Sökes: Mitt bästa jag). Och det verkar inte som att du tänker så kring vänskapsrelationer, utan att du mer vill ha sällskap och vara social.

Egentligen kanske du inte strävar efter en vän i den bemärkelsen jag beskriver, utan föredrar att ha just trevligt och inte släppa in människor alltför nära. Det är helt okej, men i så fall föreslår jag något annat än att du letar efter denne vän. Jag föreslår att du söker kontakter med andra människor i sammanhang där det sociala på något sätt är informellt eller formellt konstruerat. Skaffa dig sociala rum som du besöker ofta. Det kan vara ett närliggande café, ett bibliotek, en konstförening, en hundgård, bokcirkel, löparklubb eller att du engagerar dig i något forum på Internet. Vad det är spelar inte så stor roll, så länge det inte är ett sammanhang som är så pass stort att du blir osynlig. Det ska också vara ett sammanhang du kan besöka ofta. Min bror sa till mig en gång ”Bättre att säga hej en gång för mycket än en gång för lite” och denna princip föreslår jag. Säg hej rutinmässigt till personer som liksom du rör sig i detta sociala rum. Genom att upprätthålla din närvaro i detta sociala rum skapar du också sociala rutiner inom dig och inom andra. Dessa rutiner baseras inte på de aspekter som du inte fick att fungera i vänskapsrelationerna: symmetri, förväntan eller att invänta initiativ. Det är bra, för jag tror att du behöver andra typer av mindre regelburna sociala relationer för att kunna bli överraskad av nya personer som du vanligtvis inte skulle tänkt tanken på att ingå en vänskapsrelation med. Du blir också mer självständig och kan interagera i det sociala rummet när du är sugen på att vara social, utan att behöva sitta hemma och vänta på att bli uppringd.

När du valt ditt sociala rum och skapat ett socialt nätverk kan du också vara öppen för vart dessa sociala kontakter kan ta vägen. Var öppen för att skapa dig oväntade bekantskaper och se vad dessa kontakter kan göra med dig. Och vad du kan göra med dem. Kanske kan någon social kontakt utvecklas så att ni inser att ni har så trevligt ihop att ni vill göra andra saker. Kanske pratar ni om en konstuställning båda vill se; då kan du föreslå att ni ska gå och titta på den. Men du får akta dig för att tänka att nu kategoriserar denna personen från en social kontakt till en vän, för då finns risk att samma gamla mönster upprepar sig. Var i första hand social och bygg på olika kopplingar du har till personer och låt definierandet av denna relation komma i sista hand. För med kategoriserandet, till exempel ”vän”, kommer ofta också förväntningarna på vad detta innebär och därmed på kraven. Och krav är ingen bra utgångspunkt för vänskap.  Däremot generositet, energi, omsorg och känslor. Du kan bara ge, aldrig förvänta dig rättvisa, för då skapar du ett krav vilket skapar en ovilja hos den andre. Var uppmärksam på dina känslor, viljor och impulser.

En sista sak är tillgängligheten. Du skriver att du i jämförelse med väninnan som ville ta en promenad hade ”lättare att komma ifrån” och att du därför bad henne att höra av sig. Det här är problematiskt, för det kan innebära en fälla att vara tillgänglig. Vad som skulle kunna vara en nobel gest kan också ses som att du sitter och väntar på den andre personens energi och initiativ. Istället skulle du kunna säga något i stil med ”Åh, hej, jag var bara tvungen att ringa dig, jag såg att de har en introduktion i stavgång på lördag. Då tänkte jag på dig eftersom du nämnde att du ville börja gå. På lördag ska ju bli fint väder, så kan vi ta en promenad i parken intill efteråt. Det låter väl skoj!?” För mig är en aspekt av att umgås om att vara peppad på att ses. Så när någon kan få upp min vilja och min energi till att ses blir jag glad och engagerad. Jämför detta med: ”Det var trevligt att ses. Hör av dig om du vill ses någon gång på någon aktivitet”. Här läggs ansvaret för relationen och energin i relationen över på den andre parten – inte så konstigt att inget händer om den redan har fullt upp i livet. Och då är det inte någon Red Bull-energi jag avser, utan det kan vara olika typer av energier. Om du sedan får ett eller två nej, synd, men då kanske personen faktiskt inte har tid att prioritera den promenaden just nu. Kanske kan ni lättare glida in i varandras liv om ett år om ni springer på varandra igen. Du behöver så klart inte knacka på hur många gånger som helst om de inte öppnar sig, men heller inte låsa någon för gott om den inte öppas direkt. Ibland vill folk vara snälla eller tidsoptimistiska och säger att de vill ses trots att de inte har tid. I en persons liv tänker jag att man har vissa perioder av livet där öppenheten för nya kontakter är större än den är i andra perioder. Så det gäller inte bara att springa på rätt person, utan också vid rätt tillfälle.

 

Lycka till!
Vänliga hälsningar,
Simon