Berättelser om svartsjuka

Svartsjukeberättelse #1

Svartsjuka. Magknip. Is i kroppen. Is som pumpas genom kroppen. Is som blir till eld. Hettande öron. Darrande röst. Darrande händer. Vad händer? Den fysiska reaktionen är sååå stark. Så tydlig att jag stannar upp i den svartsjuka tankebanan. Tankeloopen. Bara sitta stilla och observera sensationen i kroppen. Bli lite road av hur tydligt det är. Det är reaktioner som inte går att inte märka. Det är ett virus som tagit över. Som gör min mage till en smärtsam knut. Som ger mig feber. Som gör mig stel från topp till tå. Och samtidigt lealös. Jag upplever ett hot. Och min kropp gör det den tror ska hjälpa. Det den tror kan rädda mig. Min tappra naiva kropp. Jag slås av hur korrekt namnet svartsjuka är. Ett virus.

Svartsjukeberättelse #2

Du kommer igen och igen.
Jäkla känsla.
Du har många ansikten.
Du gör mig svag.
Din energitjuv.
Hur du ger henne kärlek,
bekräftar henne på alla sätt och vis.
Jag känner mig ensam och lämnad kvar i en djup sorg
och ångest för att bli lämnad igen. Och igen.
Det brinner inombords.
Jag vill fly och aldrig komma hem igen.
Jag vill vara Fri och leva i en bubbla av harmoni.
Själv. Ensam.

Svartsjukeberättelse #3

Svartsjukan!
Den åt upp mig.
Nu finns jag inte mer.
🙁

Svartsjukeberättelse #4

Nu ska ni få höra det mest Fåniga att vara svartsjuk över;
Jag är svartsjuk över att min pojkväns partner gör bättre spellistor
dedikerade till honom, på Spotify, än jag.
Dessutom går dom på roligare konserter än vi gör.
🙁 Snyft.

Svartsjukeberättelse #5

När jag var 16 och åkte på Emmabodafestivalen med min flickvän och mina kompisar träffade jag en tjej som jag hängt lite med på förra årets festival. Hon var skitsnygg och vi hade bara hängt, inte hånglat eller nåt. När vi nu sågs igen var det som att båda sa i munnen på varandra: Hej! Jag har en flickvän nu. Respektive: Hej! Jag har en pojkvän nu.

Hon visade till och med upp sin pojkvän genom att gå å pussa på honom. Jag blev jätte svartsjuk…Under resten av festivalen minns jag också att när helst jag stod och till exempel höll om min flickvän så dök den här tjejen upp som gubben i lådan och ba: HEJ, VAD GÖR NI?

Ett år senare sågs vi på Hultsfred. Vi blev jätteglada att se varann och det första vi sa va typ: Är du ihop med nån nu? Nä, är du? Nej, inte jag heller. Sen blev vi ihop. Jag har aldrig haft en sån svartsjuk relation varken före eller efter som den jag hade med henne.

Svartsjukeberättelse #6

För två år sen dejtade jag en kille som var polyamorös. Det var första gången jag kom i kontakt med någon som hade flersamma relationer. Även om jag beundrade hans förmåga att hantera svartsjuka och inspirerades en hel del av hans syn på relationer blev det ibland lite komplicerat, särskilt en kväll när vi skulle till en filmvisning tillsammans om veganism.

Jag visste sen tidigare att det fanns en Hanna, en annan tjej som han också träffade och tyckte om. Även om jag ibland funderade över vem hon var hade jag denna kväll inte känt några svartsjukekänslor över henne. När jag möter upp min dejt strax innan filmvisningen berättar han lite småstressat att Hanna också ska på filmvisningen – med en Tinderdejt. Genast får jag en orolig känsla i magen, dels eftersom jag känner mig osugen på att träffa denna Hanna, men också av att jag märker att min dejt verkar vara svartsjuk på den okända Tinderkillen som Hanna har med sig. Jag undrar också hur Hanna känner inför att träffa mig.

Vi går in i filmvisningssalen och min dejt går fram och hälsar på Hanna och killen och även jag introduceras. Det råder en ytligt trevlig men underliggande stel stämning. Därefter går vi och sätter oss några rader från dem. Genast säger min dejt “Fan vilken snygg kille” och jag blir svartsjuk av hans svartsjuka. Filmen startar med att jag har en liten klump i magen som inte vill släppa. Hanna verkar allt vara en skitcool tjej. Efter filmen går vi hem till mig och myser. Då känns det lite bättre.

Svartsjukeberättelse #7

Att göra:
Mata katten
Be Lise köpa diskmedel
Tvätta smutsiga trosor
Laga lasagne
Dränka svartsjukan i diverse frätande vätskor

Svartsjukeberättelse #8

Vi stod mitt emot varandra. 02.56. Sista låten för kvällen går igång i högtalarna. Svetten rinner. Dansgolvet är tätt. Det var du o ja. Trodde ja. Vi rörde mot varandra. Sista versen kommer. Vi unisont stämmer upp. Jag kommer in för en kram som ska visa vilka vänner vi var. Jag rör mig tar fram armarna. Du kommer fram. Plötsligt passerar till min vänster och där och då istället du sluter upp med en annan och skrålar “Friends forever”. Jag står där med armarna utsträckta som jag snabbt lägger i kors. Hoppas ingen såg. Alla såg, men inte du. Tonerna ebbas ut o där står jag. “friends forever”.

Svartsjukeberättelse #9

Jag vet ingenting om henne. Jag önskar att jag inte heller skulle vilja veta. Det är bara att det vore så praktiskt. Hur ska jag annars kunna jämföra oss två? Hur ska jag annars kunna veta på vilka vis jag är otillräcklig? Hur ska annars mitt självhat kunna jobba effektivt och adekvat? Hur ska jag annars kunna fortsätta älta? Jag är inte redo att glädjas åt de två, gå vidare med mitt liv, och älska mig själv ovillkorligt.

Svartsjukeberättelse #10

Min bästa vän tog över mitt liv genom att erövra mina vänner. Eller, egentligen var det ju bara EN fika…

Svartsjukeberättelse #11

Jag började i en ny klass i mellanstadiet och i den fick jag en ny bästa vän. Vi var totalt olika. Jag tyckte om smink och att sitta framför datorn. Hon gillade att hoppa studsmatta och klättra i träd. Alla sade att hon verkade så snäll. Jag trodde inte på det. Ingen människa kan vara så snäll som hon gav skenet av att vara. Jag tror vi blev så goda vänner för att jag var den enda som tycktes kunna förstå att det fanns ett potentiellt mörker därinne. Vi kom varandra så nära under kort tid. Jag var kär. Vi låg på hennes studsmatta, tittade in i varandras ögon och nämnde namn på folk i klassen. Vi hade upptäckt att pupillerna vidgades om man hörde namnet på någon man tyckte om. En annan vecka blev min före detta bästa vän väldigt nära henne. Min svartsjuka fick mig att posta ett brev i hennes brevlåda om hur rädd jag var att mista henne. Hon har kvar det än. Kanske var det på grund av brevet som vi fortfarande är bästa vänner. Svartsjuka kan vara bra.

Svartsjukeberättelse #12

Jag har en vän som är en väldigt bra musiker, sing and songwriter. Jag har alltid tyckt mycket om alla hennes låtar. De är så poetiska o ärliga. Jag hade skrivit ett par texter för några år sen som jag gärna ville tonsätta och tyckte det skulle passa perfekt att göra med min vän. Så jag tog mod till mig och frågade: Vill du spela med mig och göra låtar av detta? Jag visade mina djupt personliga texter för henne. Och så sa vi att det ska vi göra! Tiden gick och jag frågade då och då ifall vi skulle ses o försöka sätta igång. Javisst! Men det rann hela tiden ut i framtiden…

Så hade jag en annan vän som jag spelade teater med och vi hade det otroligt bra ihop. Jag var helt nykärsrusig på vår vänskap! Vi brukade hångla varje gång vi var fulla, men det var bara då. Jag klura på det mycket o undrade ifall jag var kär eller tänd men kom fram till att jag faktiskt inte ville ha sex med henne och inte ha en kärleksrelation, jag tyckte bara så himla mycket om henne o ville hänga jämt! Så kom dagen när jag presenterade dessa vänner för varann. En mysig hängkväll med fina vänner. De klickade direkt! Jag var så glad att de trivdes ihop o jag var så glad att jag hade så fina vänner. Jag fortsatte träffa mina 2 vänner som vanligt och vi sågs i större grupper mer o mer.

Så märkte jag en dag att de diskuterade musik. Jag visste att min ena vän spelade piano o hade en synt hemma o precis som jag älskade att sjunga. Jag lyssnade till deras samtal o insåg plötsligt att de träffats o börjat spela musik ihop, utan att säga nåt till mig! O de hade visst gjort det ett bra tag dessutom. Jag blev helt paff! Hur var detta möjligt? Jag som trott att min sing-songwriter-vän o jag inte börjat göra musik ihop för att hon var en lonely rider men tydligen inte! Det var visst bara jag som inte dög. Jag eller mina texter. Oo vad jag skämdes över att hon fått se mina texter. Hon kanske hade gapflabbat inombords och undrat hur hon skulle slingra sig ur det här. Men min piano-vän hade tydligen inte alls haft några problem alls att få ensamvargen till ett tvåkvinnsband!

Jag frågade nyfiket om hur det gick för dem men kokade inombords. Åh vad jag ångrade att jag hade sammanfört dem! De övade på sina låtar även när vi sågs i grupp o mitt hjärta brast nästan av utanförskapskänslor. Så kom dagen när de skulle ha sin första konsert! Jag peppade o stöttade o hjälpte dem med praktiska saker. Inombords hoppades jag att konserten skulle floppa så de efteråt skulle vara opepp att fortsätta o lägga ner bandet. Jag satt på första parkett o log lugnt mot dem för att lugna deras nervositet fast i mig dunkade hjärtat hårt. Skakiga började de sin första låt. Den var fantastiskt! De fick rungande applåder o blev stärkta. De blev lugnare o coolare för varje låt o det var en underbar stämning i lokalen. Jag kände som sugande lust att stå där tillsammans med dem men insåg att det aldrig skulle bli så.

Dom var bäst såhär, dom två. Sorgen av att vara utanför skvalpade inom mig. Men så infann sig en annan känsla. Stolthet. Stolthet över att jag sammanfört dessa fantastiska människor så att de kunde börja skapa detta. Att detta var mina vänner som ville hänga med mig o behövde mitt stöd o fortfarande räknade mig som en av sina bästa vänner, trots att de funnit varann. Till sista låten rann tårarna. En otroligt vacker låt där inte en enda rörde sig i lokalen, fokuset var totalt fäst på scen. Jag log mot mina vänner, och de log tillbaks. Och jag älskade dem som aldrig förr. Jag applåderade så mina handflator sved. Idag när jag lyssnar på deras låtar på spotify och skrytigt spelar upp dem för andra, sticker en liten nål av svartsjuka in i min sida. Men mest är jag stolt.

Svartsjukeberättelse #13

Du säger oroa dig inte
Plötsligt är det allt jag kan göra
Oroa mig.
Ser att du varit inne på fejjan
Ser att det nu var fyra
timmar sedan du var inne.
Hur kommer det sig att
du kan slita dig nu
men när det är vi
är mobilen upp hela
tiden.

Jag kände honom
först. Vi var vänner
men nu kan jag
inte hänga utan
att behöva höra att behöva höra
mig för och planlägga. Mig för och planlägga.

Tack för att ni hade fest
Jag var ju inte där
så jag kan inte veta
hur kul det var.

Fan va jag hatade honom.
Vi hade hängt hela kvällen.
Planerat o gjort till oss.
5 min efter du sett honom
var det inte längre vi
Det var du o han.

Svartsjukeberättelse #14

I’ve had a crush on the same friend for a while. I wanted to be around her loads, way more than the time I was getting from her. At the same time I was so scared of telling her how I feel, and being rejected. One evening I really had to come face-to-face with my jealousy + desire for her. She + her friends dropped by a bar me + some other friends were at. I was so pleased to see her. But then I noticed that one of the women she was with started touching my crushes leg. I was loaded by this intense, dizzying feeling, of pain + sadness and other feelings than feel impossible to describe. This was the first time I had seen her with someone else since I’d had a crush on her. I tried to act normal + keep an eye on what was happening, trying to analyse how serious it was.

My feelings of jealousy felt so intense. I felt like it must be obvious to everyone around me, it felt like the feelings took up the whole of my body + that that must be obvious. But I tried to hide it + instead a ridiculous game of flirting began, over a game of pool. At this point, after my crushes crush took off her jacket that we were wearing the same t-shirt with the same slogan, I wondered how more embarrassing + ironic it could get.

So in between shots a ridiculous game of subtle flirting began, ‘accidental’ touches, holding eye contact. It was like I was observing myself while I was acting, half of me was like ‘yes, fight for her’, the other part was just hiding in embarrassment, like ‘what the hell are you doing’, I also realised that I was almost torturing myself by staying there, watching them together, kissing, staying, disappearing into the toilet together drunk. At the end of the night I cycled have just saying ‘fuck’, ‘fuck!’ to myself. All those feelings.

I wanted her to be happy, and it wasn’t even that I wanted her to be with me instead. I wanted to be with her as well. And I reassured myself in criticising ‘the other woman’. Now, she was so drunk it was embarrassing, she wasn’t very good at playing pool, I wore that t-shirt much better (when I was actually jealous of how she wore it). But all of these feelings did make me realise that I needed to confront how I felt, I told my friend a few weeks later + now I can deal with the jealousy more, there is less ‘what if…’ ‘but if I do this, this or this’. We both know where we stand.

Svartsjukeberättelse #15

När min syster berättade att hon skulle ha barn kände jag bara en känsla av att något var hotat. Försökte se lite glad ut. Gick sådär. Hon har alltid tagit hand om oss småsyskon, sett till oss som barn och vuxna. Nu skulle hon ha någon som var viktigast & behövde henne mest. Jag antar att det var svartsjuka även om jag inte tänkte på det då! Det gick bra dock, hon finns kvar för oss & jag fick några nya personer i familjen & massa extra kärlek.

Svartsjukeberättelse #16

Träffade en tjej ett tag som jag inte hade så mycket tillgång till och kände svartsjuka över människor som tog upp hennes tid och intressen. Kände också att hon var otillgänglig som person. Ville därför ha mer av henne än jag hade. Är det svartsjuka att känna att en inte har nog av en person? Och kanske klandra den för det?