Bakgrund

Vilka resurser finns det som diskuterar relationer, hur görs det och varför behövs Relationsinstitutet? Initativtagaren Julia reflekterar och svarar, men ställer också frågor.

Efter flera års frustration tog jag initiativet att starta Relationsinstitutet. Mycket hade att göra med den litteratur och de tankar om relationer jag hittade och som jag upplevde inte var tillräcklig. Det finns en mängd intressanta perspektiv och tankar, men sällan samlat och sällan korsade med varandra. I denna text kommer jag att diskutera mina erfarenheter av texter och tankar kring relationer, samt vari bristerna ligger. Jag kommer att beröra boktips, skönlitteratur, sjukvårdsupplysning, terapeutlitteratur, normkritiska perspektiv och inte minst filosofi.

En av de första gångerna jag mötte något intressant om relationer var när jag pratade om vänskap med en sjuksköterska på en vårdcentral. Jag minns inte hur vi kom in på det, för jag var där för en vaccinering och det handlade inte alls om relationer. Hur som helst tipsade den här sköterskan mig om en bok med orden: “Ja, alltså den är ju lite väl fokuserad på kärleksrelationer, men om man ser bortom det så går det att applicera på alla relationer”. Jag skaffade boken som hette Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation.

Boken var intressant, och anknytningsteorin som den bygger på gav upphov till nya tankar, men det var samtidigt någonting som skavde. En sak var att teorin var alltför enkelt applicerad och generaliserande. Dessutom var det något med deras problemformulering: “Alla behöver närhet”. Eller snarare slutsatsen de drog: att alla kan och bör få närhet och det uppnås genom att följa bokens steganvisningar. Nu på senare tid har jag tänkt att jag redan då hade en instinktiv kritik mot parnormen och ett ifrågasättande av begreppet singel, även om jag inte formulerade det så då. Jag  reagerade över det starka fokus på just kärleksrelationer och kände en frustration över det simpla orsak och verkan-tänket.

Nästa tips jag fick var mindre konkret: “Läs skönlitteratur!”. Det var i och för sig ett bra tips, men det räckte ändå inte. Jag ville ha mer, särskilt när det gällde komplexa resonemang om relationer. Genom att läsa vissa bloggar fick jag behovet stundtals stillat men de var sällan heltäckande. När jag började läsa facklitteratur om relationer uppstod ett nytt dilemma, nämligen att  jag alltid var  tvungen att välja bort något. Ofta ställdes jag inför vägskäl där jag antingen fick ge mig in på den terapeutiska vägen, den normkritiska vägen, den sjukvårdsinriktade vägen eller den populärpsykologiska vägen. Rent konkret innebar det att jag tvingades välja mellan att läsa Judith Butlers svårformulerade texter eller gå in på sjukvårdsupplysningens webbplats 1177.se och slå upp ordet Sorg.

Filosofin kunde ge mig mer. Vad är ett jag? Var börjar jag och var slutar en annan person? Sådana frågor är filosofer bra på att diskutera. Men, ju mer jag läste filosofiska texter, desto mer saknade jag en praktisk ansats. Ett intressant försök till att göra praktik av filosofi hittade jag i filosofen Alain de Bottons The School of Life, en organisation som bland annat håller föreläsningar och ger ut böcker. Exempelvis gav de nyligen ut en ny typ av självhjälpsböcker. En nackdel med The School of Life är begränsningen i att de inte har ett normkritiskt perspektiv. De gör visserligen en del strukturella analyser, men utmanar varken till exempel parnormen eller heteronormen.

Ännu närmare en praktisk ansats kommer en del terapeuter och deras utbildningar. Eftersom de möter personer som funderar kring alla möjliga livsfrågor, kan litteraturen som terapeuter själva skriver och läser vara gripande och intressant. Dock bygger terapins historia på en tradition av starkt könande tankar och idéer om familj, parrelationen och liknande, vilket jag upplever är begränsande.

Vidare in i medicinens fält. Sjukvårdsupplysningens personal skriver texter på webbplatsen 1177.se utifrån ett perspektiv baserat på sjuka människor. Med andra ord utgår de på ett sätt från det dysfunktionella vilket har sina brister.  Det lyfter också frågan vad som egentligen är sjukt och vad som är friskt. Om vi dessutom vill tänka normkritiskt, som att föräldrar inte nödvändigtvis måste leva i en parrelation som utgångspunkt, eller tänka utanför heteronormen, så räcker inte Sjukvårdsupplysningen heller till.

Några som dock är medvetna om heteronormen och andra normerande system finns inom det sexualpolitiska området. Centralt är som bekant sex. RFSU och RFSL publicerar delvis normkritiska tankar om relationer, men eftersom utgångspunkten är sex och sexualitet läggs väldigt stor tonvikt vid just normer kring detta. Att diskutera relationer på ett mer generellt plan, oavsett sex eller sexualitet, faller därmed utanför dessa organisationers uppdrag. Fokuseringen på sexualitet kan också ifrågasättas utifrån identitetssynpunkt: ska vi identifiera oss utifrån sexuellt begär? Att asexualitet definieras som en sexuell orientering tycker jag exemplifierar en del av det problematiska med identitetsskapande utifrån sexualitet.

Normer, exemplevis sexualitetsnormer, är svårhanterliga just för att de ständigt skapar ett formulerande av något avvikande. Heteronormen skapar homosexuella, könsnormen skapar transpersoner, sexnormen skapar asexuella och parnormen skapar singlar. För att ändra på normerna krävs ofta ett fokus på det avvikande. För att göra kön eller sexualitet irrelevant, läggs paradoxalt nog ett fokus på könsskillnader och sexuell praktik. I slutändan är tanken att kön och sexualitet inte ska spela roll, men fokuseringen på det avvikande gör att målet ofta glöms bort. Här har skett något av ett skifte, tidigare lyftes det avvikande fram, numera vänds allt oftare blicken mot själva normen. Men precis som med andra fält stannar ofta den normkritiska diskussionen just inom det normkritiska fältet. Det är få som korsar praktik och teori, och än färre som tar in såväl normkritik som filosofi, men också psykologi, medicin eller terapi i diskussionen.

Skulle det då gå att ta ett helhetsgrepp på relationer utifrån både ett filosofiskt och ett normkritiskt perspektiv utan att lägga ett speciellt fokus på något avvikande och samtidigt verka inkluderande? Jag tror det. Det går om vi är intresserade och närmar oss relationer med en nyfikenhet. Två saker som riskerar att låsa fast resonemang är definitiva svar och en enkel förståelse av orsak/verkan. Istället för att ge endast ett svar på ett problem och att se komplexa frågor som enkla, vill vi kunna behålla det komplexa, men ändå göra det användbart.

I frustrationens spår har jag ofta hittat en drivkraft, så också på detta område då jag tog initiativ till att sätta igång en rörelse med viljan att förändra. I realiteten blev det att starta ett institut. Relationsinstitutet.

Av: Julia Johansson