I en artikel på Relationsinstitutet skrev Marina Widén tidigare i år om hur en felsägning vid ett bröllop ändrade allt. Ett enda litet ord, “tills livet skiljer oss åt,” och hela den oärlighet som byggts in i frasen var som bortblåst. Precis som Widén skriver är det ärligare att anta att livet skiljer människor åt. Samtidigt är det svårt att kritisera romantikens självbedrägerier utifrån en sådan position. Romantisk tvåsamhet bygger i grunden på en undergångsfilosofi och bejakandet av den bejakar på samma gång den romantiska kärlekens destruktiva sidor. ”Visst kan det vara vackert och romantiskt att tänka sig att du ska leva med någon tills döden skiljer er åt,” skriver Widén. ”Men ärligt talat: är det inte mer romantiskt att bara vara ärliga från början?” Den romantiska tvåsamheten av idag är ofta seriell – folk hinner helt enkelt med flera sanna kärlekar i livet. Därför är det förstås, som Widén skriver, ärligare att anta att livet snarare än döden är den kraft som kommer skilja de nygifta åt. Ingenting är permanent, även om det kan …