Jag har länge varit intresserad av relationer i olika former, samt tankar och teorier om relationer. Personligen tror jag att det har att göra med att jag själv är från en skilsmässofamilj och därför aldrig trott på kärleksrelationer som varar livet ut. Men framför allt kommer det ur egna erfarenheter av brustna hjärtan som aldrig riktigt ville läka.
En sådan erfarenhet gjorde jag genom en relation där jag trodde mig älska den andra och den i sin tur mig. Den personen visade mig en värld där kärlek inte alltid innebär evighet och där sex inte måste betyda “bara vi två”. Till en början blev jag arg och ledsen samtidigt som en känsla spred sig av att vara mindre värd. Till sist avslutade vi relationen. Efter några år fann jag mig åter i samma situation, men nu var det jag som var den andra – den som inte trodde eller ville ha något seriöst förhållande. ”Jag har sex med mina vänner, det är väl inget konstigt med det?”
Jag undrade: vad är skillnaden mellan kärlek och vänskap? Jag pratade med mina vänner, bekanta, familj och nyfunna kärlekar om allt som har med relationer att göra. Jag började skapa mig en utgångspunkt i ett öppet, kravlöst kärleksförhållande där varje part känner och älskar för att de vill och inte för att de måste. Just detta letar jag fortfarande efter.
Under ett samtal med en nära vän till mig berättade hen om ett bröllop där någonting gått fel. Nervositeten skapade en felsägning, men inte vilken som helst. Istället för den vanliga slutfrasen:
”Tills döden skiljer oss åt.”
så hade hen sagt:
”Tills livet skiljer oss åt.”
Senare funderade jag över denna lilla, lilla ändring av en sådan kraftfull fras som använts i århundranden runt om i världen som ett bevis för evig kärlek och förbindelsen mellan två människor som ska dela livet tillsammans. Det jag tidigare känt obehag inför när det gällde bröllopsceremonier var nu nästan borta. För det var just den frasen som känts så fel. Hur kan någon människa veta, helt ärligt, att detta är den människa hen vill leva med för resten av sitt liv?
Nu påstår jag inte att livslång kärlek inte existerar. Visst kan det vara så. Och visst kan det med vissa människor kännas som att relationen kommer att vara för alltid. Speciellt i väldigt nära vänskapsrelationer. Vad som stör mig är de gånger vi påstår att vi vet saker som är omöjliga att förutsäga. Hur vet du att det inte kommer att ske en oförutsedd händelse senare i ditt liv, som helt förändrar din världssyn? Hur vet du att du inte kommer träffa någon annan helt fantastiskt människa och falla huvudstupa för denna person? Hur vet du att du och den andra parten i din nuvarande relation inte kommer att växa ifrån varandra; hitta nya intressen och nya personer att ingå relationer med?
Visst kan det vara vackert och romantiskt att tänka sig att du ska leva med någon tills döden skiljer er åt. Men ärligt talat: är det inte mer romantiskt att bara vara ärliga från början? Och därför är den här felsägningen helt genialisk. Den är precis så ärlig, men ändå med den gamla formen av romantisk glans runt sig.
Livet är i ständig förändring. Du är i ständig förändring. Vissa personer stannar kvar och andra lämnar bara spår i våra hjärtan. Ytterligare några kommer vi inte ens ihåg. Och det är bara så det är. Ingen mening att längta efter ett förflutet, en handling som kunnat gå annorlunda eller en framtid som bara existerar i din fantasi.
Så vad är egentligen skillnaden mellan kärlek och vänskap och vem sätter gränsen? Varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en människa i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller anta några löften? Vi vet var vi har varandra ändå. Kanske kan vi skilja mindre mellan olika relationer om vi tänker dem som en naturlig del av livet: in och ut ur relationer. Tills livet skiljer oss åt.
Texten baseras på ett tidigare inlägg från Marinas blogg Fötter trillar tillsammans.