Tankar om relationer

Samtal med Harald Stribén

Harald Stribén har startat ett forum för folk utanför tvåsamhetsnormen. Och ägnat många år åt att tänka och testa sig fram till ett sätt att ha relationer på som han både kan stå för och känna sig hemma i. Det är en ständigt pågående rörelse. Just här och nu är han polyamorös och gör relationsanarki. För han tycker att förhållanden – ett eller flera – är en dålig idé ur ett feministiskt perspektiv.

– De är en del av den patriarkala strukturen. Skulle jag då ha flera väldigt definierade förhållanden så skulle det kännas som någon slags alfahanne-pryl. Så lite har det väl att göra med mitt kön. Det finns så mycket förväntningar på och idéer om hur man ska leva som tvingar…eller tvingar och tvingar…men om jag ser på hur människor omkring mig lever så är förhållandet det som cementerar könsrollerna. Att kvinnan går hemma och mannen jobbar. Lite överdrivet, men om man tittar på den övergripande statistiken så är det så. Det systemet är inbyggt i förhållandestrukturen.

Är det därför du och den andra föräldern har valt att inte bo tillsammans?
Redan innan vi skaffade barn så sa vi att vi skulle ha ett varannan vecka-liv. Både för jämställdheten – för det är väldigt svårt att leva jämställt och bo ihop – och för att få tillgång till barnen. Det låter ju konstigt. Men just att få vara en fullvärdig förälder, kanske speciellt som kille, är inte så lätt alla gånger om man inte får vara det själv. För det är så lätt att falla in i mönster där kvinnan är den som tar hand om barnen och mannen mekar med bilen. Sen är också ett väldigt lyxigt sätt att få vara förälder på. För man får verkligen vara förälder ena veckan. Och så får man vara som om att man inte vore förälder andra veckan. Sen finns det fler anledningar. Om man bor ihop så blir det väldigt uppenbart om någon inte är där. Då känner man sig bortvald. Men om man bor var och en för sig så blir man tillvald istället, när man ses.

Hur tänker du kring barnuppfostran?
Jag tänker att mitt liv är ganska likt de flesta andras. De flesta har väl en handfull människor som de omger sig med. Sen hur många av dem jag eventuellt hoppar i säng med, det kanske inte mina barn har så mycket med att göra. De ser ju att jag visar kärlek till flera personer. Men jag tror inte att de tar någon skada av det. Jag tror det är bättre med mer kärlek än mindre. För barn i största allmänhet.

Vad har du läst som har format dina tankar kring relationer?
Tidigare läste jag allt jag kunde om allt från swingers till sexmissbrukare, för det var det enda som var i närheten av mina tankar som fanns i media. Först när jag hörde talas om relationsanarki och… vad ska man kalla det – en queerfeministisk analys av relationerna, kunde jag känna att det fanns ett sätt att leva på som jag kunde stå för, och vara stolt över. Det var ungefär sex år sedan. Men det har varit en lång resa därifrån. För det är en sak att prata om det och en helt annan sak att hitta sätt att leva på som funkar, och avprogrammera sig själv ifrån alla disneyskruvade romantiska idéer som ändå sitter i alla. En del ryggmärgsreaktioner har jag varit tvungen att arbeta bort.

Som vadå?
En av dem är väl den paniska rädslan för otrohet. Idag vet jag inte vad otrohet är, måste jag säga. Men det är det ingen annan som vet heller. De vet bara att det är jättefarligt, så därför måste man undvika det på alla sätt. Fast ingen vet riktigt hur, eftersom varje person har sin egen definition som dessutom ändras hela tiden. Det är lite av ett brutalexempel som jag kanske inte säger högt alla gånger.

Varför det?
För att det handlar mer om mig, att jag inte förstår begreppet. Det handlar inte om att jag inte tycker att folk får blir sura, det är bara det att jag inte förstår varför de blir sura. Sen finns ju det här som jag brukar kalla den amerikanska stilen av polyamorösa som brukar säga att otrohet för dem är att bryta ett löfte. Jag kan förstå tanken. Men samtidigt – om jag tänker igenom en sak väldigt grundligt och kommer fram till något, och så går det en liten stund och så tänker jag igenom samma sak väldigt grundligt igen, så är det inte säkert att jag kommer fram till samma slutsats. Därför vore det väldigt dumt att skapa en massa regler för hur jag ska leva som utgår ifrån vad jag kommer fram till. Eller att bestämma med andra människor att nu ska vi ha det såhär och såhär, för det kanske inte stämmer en stund senare.

Lever du utan regler?
Jag brukar säga att den enda regeln som finns kvar är att man ska behandla varandra med respekt och omtanke. Det viktiga är att man behandlar även sig själv med respekt och omtanke. Jag tror inte att man egentligen behöver fler regler än så. Det är bättre att aktivt tänka och vara uppmärksam på vad som händer omkring en, än att följa regler som man kom överens om en stund tidigare.

Under tiden när jag tänkte väldigt mycket på hur jag skulle förhålla mig till olika människor använde jag ett relationsanarkistiskt verktyg som går ut på att jag ställer mig frågan: Om det här hade varit en väldigt god vän – hur hade jag då reagerat? Och hur hade jag då gjort i den här situationen? Relationsanarki ska ses som verktyg att förändra sig själv, förändra hur man själv reagerar och tänker. Om det är något med hur jag reagerar eller tänker som jag inte tycker om så vill jag ju ändra på det. Då jobbar jag på det. Svartsjuka är till exempel något jag har jobbat på att försöka acceptera. Att kunna befinna mig i svartsjukan och inte vara rädd. Att låta svartsjukan komma och vara där men inte påverka en så mycket.

Hur då?
Jag har utsatt mig för situationer där jag har antagit att jag kommer bli svartsjuk. Och i slutändan var det väl inte så farligt. Oftast är det rädslan som är värst. Det är lite som med sorgearbete eller vad som helst. Känslor försvinner inte. Man bara vänjer sig vid dem.

Finns det jobbiga känslor som har bra syften?
Absolut, det tror jag säkert. Men det hindrar inte att man kan träna på att inte vara rädd för dem. För jag tror att rädsla är dåligt. Om man låter rädslan styra.

Har du tänkt mycket på rädsla?
Ja. Jag brukar säga att det är ingen fara om man är rädd så länge man är modig. Är man mycket rädd får man mycket övning på att vara modig. Sen insåg jag att jag inte var så mycket rädd längre. Då började jag fundera på om jag inte var så modig längre. Men det kanske är så att jag inte är mindre rädd, men inte lika rädd för rädslan. Jag kan tycka det är ganska trevligt med lite rädsla. Att känna saker över lag är himla härligt. Sen är det ibland såklart man skulle vilja att det kunde kännas lite mindre. Men jag tror ändå på att låta det göra ont. Låta det kännas.

Harald Stribén hörde en gång att man kunde dela in mänskligheten i tre lika stora delar – en del monogama, en del som skulle kunna vara vilket som, och en del icke-monogama. Hur mycket sanning som ligger i det vet han inte riktigt.
Men jag har hört att det är 5-10 procent som lever icke-monogamt. Det tycker jag är en ganska hög siffra, om det är så många som lever så trots de väldigt starka motsättningarna. Jag menar, jag är inte stolt över det, men innan jag började leva såhär så levde jag monogamt och i en relation var jag otrogen. Och på något sätt var det mer accepterat än att säga att jag lever såhär.

Varför det tror du?
Vi lever ju i ett samhälle där speciellt killar antas vara sugna på alla hela tiden. Att då ha någon vid sidan om anses nästan vara positivt på något sätt, i alla fall bland killar. Men att gå ut och säga att det är såhär jag lever, då bryter jag lite av den grejen, för då säger jag samtidigt att de jag är med har full rätt att vara med precis vem de vill hur de vill. Jag har inget ägandeskap över dem. Och det är tydligen inte så man ska tycka som man. Som jag tycker det ser ut kommer tjejer ganska tidigt fram till att de vill leva icke-monogamt, lite grann för att få mer makt över sina liv helt enkelt. Medan män kanske inser det lite senare i livet.

För att?
De kanske tycker det är bekvämt att någon kvinna tar hand om dem, de köper gärna den rolluppdelningen. Det finns kanske inte lika stor drivkraft för dem att ifrågasätta normerna. Jag brukar bunta ihop det till en heteronorm där även monogaminormen ingår. Tvåsamheten har väl på något sätt tagit över religionens roll här. Man tror inte på en gud längre utan man tror på tvåsamheten som ska lösa allting. När man väl hittar den rätta kommer livet att bli som i paradiset.

Kanske det du?
Haha! Men relationsanarki som en queerfeministisk analys av relationer i största allmänhet är i alla fall sjukt nyttig för alla oavsett om man lever monogamt eller om man lever singel eller om man lever whatever. Att man läser på helt enkelt.

Vad ska man läsa då?
Dr Andie. Det är bra grejer. Sedan tänker jag att teori i all ära – men om man tar med sig grejerna som står där och ger sig ut och försöker leva efter det så har man en väldigt spännande resa framför sig. Egentligen handlar det inte så mycket om teorier. Det viktiga är ju praktiken. Det är det som är på riktigt. Först när man försöker leva och faktiskt testar saker med riktiga människor i en riktig värld som man inser vad som är viktigt.

Vad är viktigt?
Respekt och omtanke. Faktiskt. Men jag tror att man måste göra resan dit. För jag tror inte att man förstår de orden från början. Det finns ingen genväg. Genvägen skulle kunna vara att man kanske vet ungefär åt vilket håll man ska vara på väg. Men jag är inte klar med någon resa. Den kommer, hoppas jag, fortsätta livet ut. Man skapar någonting tillsammans. Det är det som är det viktiga. Inte vad man säger innan.

Sidor som refereras till i texten

http://polyheart.se/
http://andie.se/