I novellen När dog János Kóvacs av Lasoj Zilahy får vi följa den 35-årige snickarlärlingens död och försvinnande. Efter János dör försvinner även minnet av honom steg för steg i takt med att de personer som kände honom glömmer bort honom – arbetskollegan, hyresvärden och hans ungdoms kärlek. Kyrkböckerna som innehåller hans namn brinner upp.
Till sist finns enbart ett fragment kvar, en bit papper, ett kvitto för ett snickrat bord. Kvittot rivs sönder och slängs. Sakta smetar regnet ut de sista bokstäverna av hans minne och så är János Kóvacs liv slut. Novellen är simpel i språket, men djup i tanken: när försvinner vi egentligen? Gör vi val i våra liv för att undvika att bli bortglömda som János Kóvacs? Novellen sätter fingret på en djupt inpräntad idé i vårt västerländska samhälle: att livet tar slut. Jag råkar tro att så inte är fallet.
Vad jag talar om är inte något religiöst såsom en själ som lämnar kroppen och svävar till en himmel eller intar en ny kropp. Istället talar jag om ett alternativt förhållningssätt till liv och död som gjort det omöjligt för mig att vara rädd, varken för dödens oundviklighet eller för att bli bortglömd.
Vanligtvis tänker vi oss att livet börjar när ett spädbarn föds (eller tidigare till och med) och att det slutar när personen dör. Däremellan är tidsspannet olika långt och innehåller olika saker. Vissa skaffar barn för att sprida sina gener vidare, andra skapar byggnader eller konst för att göra ett avtryck, medan ytterligare andra nöjer sig med att leva ett så gott liv som möjligt. Så länge det varar. För slut tar det – väl?
”Det är ju bara en kropp” tänkte jag förut angående lik. Jag trodde inte på någon själ separerad från kroppen, alltså måste ju livet sluta när kroppen slutar att andas och tänka, tyckte jag. Fast, nu tänker jag liv annorlunda. Allt baseras på en filosofisk insikt om antropocentrism. Antropocentrism betyder att människan är satt i centrum. I centrum av våra prioriteringar, tankar, värderingar och vår världsbild. Det kan tyckas självklart att vi har oss själva i centrum, fast samtidigt är det ytterst egocentriskt. Istället kan vi – postantropocentriskt – se en människa som en varelse bland andra varelser och ting. Människans uppgift är inte att dominera resten av världen och även om den så skulle haft det, borde det ske utan att prioritera människans behov före andras/annats behov. Som en del i ett komplext nätverk, istället för att som överst i näringskedjan exploatera allt under.
Novellen om János Kóvacs är gripande och tankvärd, men den väljer också att skildra liv som främst socialt konstruerat. De minnen som János lämnat efter sig finns enligt författaren hos människor eller på papper författade av människor. Vad som inte nämns är de bord och stolar han snickrat. Inte heller nämns ifall János hade en hund som han lärt att räcka vacker tass, eller ifall han en gång skadesköt en hare som haltat sedan dess. Kanske skar han in sina initialer i ett träd, eller skrapade bort mossa från en sten som förblev bar i hundra år. Dessa aspekter är ofta bortom människans antropocentriska blick och därför förblir de dolda och skildringen starkt vinklad ur ett socialt, mänskligt perspektiv.
Om vi tänker bortom antropocentrismen, varken börjar eller slutar livet med en enskild människa. Liv finns före, inom och efter detta liv: ”The life in ’me’ does not, indeed, bear my name; ’I’ does not own it; ’I’ is only passing through” skriver Rosi Braidotti i sin bok om etik, Transpositions. Liv finns och förblir, vad som kommer och går är tillfälliga konstruktioner, såsom människor. Ett människoliv är inte bara den enskilde människans liv, utan vi ingår även i relationer med andra former av liv. Hudflagor och naglar är kanske mat åt kvalster. Hårstrån värmer en fågelunge i ett bo. Den koldioxid jag andats på mina växter har hjälpt till att hålla dem gröna. Jag består redan av mer än det liv som jag kallar mitt eget.
Det som kan låta som New Age är inte menat som något vagt eller obestämt flum. Istället är det en filosofisk uppgörelse med klassiska kristna humanistiska ideal. Om något, är det Old Age – mängder av uråldriga tanketraditioner baseras på liknande relationella och holistiska synsätt på människa, djur och natur. Vad som tillkommer i den nutida posthumanistiska diskussion som Rosi Braidotti och andra tillhör är de teknologiska aspekterna. Till exempel: kan jag någonsin dö, så länge mina sidor finns kvar på sociala nätverk?
Så vad händer när jag dör? När min kropp slutar fungera är det min kropp som slutar – inte livet. Liv finns före, inom och efter. Det finns kvar i de mikrober som bryter ner min kropp och de nya föreningar mina kroppsdelar blir del av. Förutom kroppen, beskriver Rosi Braidotti hur livet finns kvar ”in the memories of others, in the multiple webs of interrelations and connections one built up in one’s life”. Att nå evigt liv handlar alltså inte om att tänka sig en själ som tar sig vidare till en annan dimension. Vill du leva för evigt? Vill du slippa vara rädd för döden? Då handlar det om något så enkelt som att förstå din egen litenhet i världen och se det stora sammanhang vi alla är del av.