Att inte stjäla en kyss

Du blir som du umgås. Gammal sanning som aldrig slutar vara sann. I mötet med de du tillbringar tid med formas och justeras dina vanor, dina åsikter och dina manér, oavsett om det gäller föräldrar, vänner eller flyktigt bekanta. Och det är väl inte direkt någon nyhet. Men hur är det med dina fiktiva vänner? De du umgås med, fascineras av, älskar och hatar i tv-serier, film och litteratur. Påverkas du av dem?

Låt mig ta ett exempel. Jag älskar Buffy the Vampire Slayer. Totalt finns 144 avsnitt av serien. Varje avsnitt är ca 44 minuter. Det innebär att man spenderar 105,6 timmar med Buffy om man ser alla avsnitt en gång. I skrivande stund har jag i snitt sett varje avsnitt tre gånger, vissa betydligt fler. Uppskattningsvis har jag tillbringat över 400 timmar i Buffys sällskap. Det krävs inget geni för att räkna ut att det har påverkat mig. Och då pratar vi fortfarande bara en enda serie. Den sammanlagda tiden jag ägnat åt att umgås med fiktiva personer och berättelser skulle kräva en miniräknare och ett rejält Excel-ark för att räkna ut.

Om du nu går med på insikten att det du tittar på påverkar dig, kan det vara värt att ställa sig frågan vad det egentligen är du tittar på. Kärlek är ett tema som förekommer i var och varannan historia och förmodligen det tema som lockar till sig flest tittare och läsare. Kanske inte så märkligt. Kärlek är mytiskt och mystiskt. Den kan manifestera sig och kännas på olika sätt, vilket gör den svårt att förstå. Genom att se någon annan uppleva starka känslor och relationer, skapar vi själva en bild av hur kärlek bör och kan kännas. Dessa bilder blir sedan en del av våra referensramar och våra fantasier. Och det behöver ju inte vara ett problem. Men vad händer med vår syn på relationer och kärlek när bara vissa typer av kärlek får utrymme i de filmer och serier som når ut till en bred marknad? Och hur blir det i verkligheten när vi vill uppleva kärlek, om vår syn på den är baserad på Hollywoodromanser?

I Baz Luhrmanns film The Great Gatsby berättar Gatsby om hur han vid första åsynen av Daisy kände att han var tvungen att kyssa henne, hur han behövde stanna upp och insupa ögonblicket öga mot öga med Daisy innan han kysste henne, eftersom han visste att han från det ögonblick deras läppar möttes alltid skulle älska henne. Han berättar hur alla känslorna fullständigt exploderade när kyssen väl inträffade. Det är ju en fin skildring av den första kyssen och den kärlek som förväntas följa av den. Och det hade ju varit trevligt om man fick vara med om en sådan stark upplevelse. Det fick inte jag. Min första kyss satt betydligt längre inne. Den krävde en tafflig middag och en ännu taffligare dikt och sedan när det väl hände så var det väl ganska trevligt, om än lite blött och stickigt. Några explosioner av uppdämd passion var det däremot inte tal om. Inte heller var han min för evigt. Han försvann ur bilden rätt snart därefter om jag minns rätt.

Även om det var långt ifrån vad Gatsby upplevde var det känslan av ett sådant ögonblick jag var på jakt efter när jag satt där och med skakig röst läste min dikt, på engelska. Jag ville någonting mer än att bara stjäla en kyss. Jag ville skapa magi. Jag trodde att det var det som krävdes för att skapa en stämning som slutade i en kyss. Att bara gå fram och kyssa honom kändes helt främmande. Vilket inte är så konstigt. Genom mina kulturrelationer hade jag hela tiden i mitt medvetande fört in förhöjda känslor och ögonblick som tänjer på vardagsrutinens gränser. Vi pratar om Spider-Mans upp- och nervända kyss i regnet eller Jack och Rose i fören på Titanic. På en av dejterna som ledde fram till diktläsningen hade vi sett filmen Big Fish, som innehåller en scen där tiden stannar när huvudpersonen får se sin stora kärlek. Att kyss nummer ett krävde mer jobb än att helt plötsligt placera mina läppar mot någon annans var med andra ord mer eller mindre självskrivet, även om jag inte insåg det då.

Nu några år senare har jag breddat mina kulturrelationer och kan förhålla mig till denna prägling med distans. Dessutom har jag skaffat mig betydligt mer erfarenhet AFT (Away From TV) genom sällskap med personer av kött och blod. Jag kan se att det finns andra förhållningssätt och andra sanningar. Helt släpper jag dock inte de fantastiska berättelserna. Jag gillar helt enkelt att umgås med personer med stora drömmar och ambitioner.