Hur kan vi förstå relationer och vad har de för påverkan på oss? Max Thaning tittar på hur vi kan definiera mänskliga relationer och tänker vidare om individer, socialisering och språkets betydelse för hur vi förstår relationer. Relationer är så mycket mer än bara en interaktion eller ett utbyte, det är vårt sätt att förstå omvärlden och därigenom oss själva.
Först och främst: Det finns ingen människa som inte har en relation. Alla människor har blivit födda och har, i någon mening, biologiska föräldrar (t.ex. burits i en livmoder). Det är en form av relation. Relationer är alltså en del av att vara människa.
Men vad är då en mänsklig relation? Enkelt uttryckt så är det ett utbyte mellan två eller flera individer. Och när det gäller barnet är detta utbyte centralt. Om utbytet enbart gäller att ha blivit född så kommer barnet att dö eftersom det behöver bli omhändertaget. Och blir barnet omhändertaget (med andra ord, överlever) så uppstår en mer eller mindre varaktig relation till omgivningen, ett utbyte. En relation innebär alltså att relatera – att uppfatta, förstå och vara sig själv i förhållande till någon eller några andra.
Formen för en relation kan alltså sägas vara utbytet mellan individer, men vad är det då som utgör dess innehåll? Jo, att relatera innebär att skapa och återge mening i och utifrån relationen – att kommunicera. En stor del av denna kommunikation är språket, för mänsklighet innebär en förmåga att utveckla, lära sig, tala och skriva språk. Den språkliga förmågan (det vokala beteendet) skapar läten och ord, men orden innehåller ingen mening i sig, utan meningen skapas i det sociala mötet, i gruppen – i relation till andra. Språkets mening skapas alltså i social interaktion. Ur detta meningsskapande uppstår också förmågan att värdera, eftersom mening vägleder värdering och därigenom värde. Språket blir uttrycket som klär världen i begriplighet genom moral, etik och symbolik (ett slags socialt navigationssystem av mening och värde). Det gör att individen såväl som gruppen och samhället i någon mån kan diskutera frågan: Vad är värdefullt? Det är omöjligt att svara på om inte mening och värdering guidar oss. Alltså kan mening och värdering återföras på mänskliga relationer.
Att förstå mening och värde på det här sättet innebär att göra dem sociala till sin natur. Det är inte så konstigt, men sammantaget innebär detta ytterligare en intressant aspekt: Att tanken är ett slags dialog mellan individen och samhället. Tanken är din, bara din, men den kan endast förstås om den relateras till dina relationer och till ditt samhälle. Det här är en tolkning av vad socialpsykologen George H. Mead menade när han diskuterar hur barnets medvetande uppstår och formas. I ett bredare perspektiv kallas den här processen för socialisering, det vill säga att successivt förstå och lära sig sin omgivning, kultur, sina relationer, normer med mera och relatera dem till sig själv. Att socialiseras innebär att bli försedd med en, samhälleligt och kulturellt anpassad, kompass som ger individen riktlinjer när det gäller vad för typ av mening, värdering och värde som är aktuellt och rimligt i det aktuella sociala sammanhanget.
Individen förstår samhället genom att formas av det, och tänkandet blir själva mekanismen som utför detta. Hos barnet börjar den här processen med leken, som sedan övergår i rollspelande. Mamma-pappa-barn är ett normativt och välbekant exempel. I rollspelandet lär sig barnet att generalisera och förstå själva rollen som ”mamma”, ”pappa” eller ”barn”. Barnet får tillgång till samhälleliga typifieringar/roller (normer) och lär sig så småningom att känna igen vad som definierar en mamma, eller en förälder, förutsatt att den personen uppfyller en specificerad ”checklista”. Dessa kriterier kan till exempel vara kopplade till utseende eller handlingsmönster och kan kokas ned till vad individen/barnet har fått för sociala influenser. För att visa på hur dessa begrepp hänger ihop kan vi ta exemplet ”man” och ”manlighet”. Individen/barnet skapar först en egen typifiering av vad det innebär av att vara en man. Den här beskrivningen präglas förstås av vad barnet själv fått förklarat för sig att rollen innebär, till exempel från sin familj. Här serveras barnet exempel på vad ”manligt” utseende och ”manliga” handlingsmönster innebär. I mötet med förskola, skola och samhället i stort utvecklas förståelsen för ”man” och ”manlighet” – och sedan är det mer eller mindre ett livslångt lärande för individen att relatera sin typifiering av begreppen till hur andra individer, eller samhället, förstår och beskriver den manliga rollen. Vad som dock blir tydligt i vuxenlivet är att det ”livslånga lärandet” av typifieringar (eller roller och sociala identiteter) stöter på motstånd. Typifieringar och roller är nämligen ständigt föremål för diskussion och konflikt, vilket innebär att samma ord/typifiering, som till exempel ”man” eller ”manligt”, innehåller olika mening och därigenom olika värden för människor och grupper beroende på moraliska ideal och symboliska tolkningar. Hur eller på vilket sätt något värderas, beror i sin tur på den samlade sammansättningen av meningsskapande individen har mött genom sina mänskliga relationer.
Ingen människa kan skapa totalt självständiga meningskonstruktioner eller värderingar, mening måste istället skapas i relationer till andra människor, genom språket och genom det symboliska. Mänskliga relationer blir på så sätt en grundläggande byggsten till att förstå oss själva. På det här sättet hänger vi alla ihop och hjälper varandra att skapa mening och värde, även när vi befinner oss i konflikt och diskussion. Den relationslösa individen finns inte, snarare är individen en reflektion av sina relationer.
Så, slutligen, vad är då en relation mer än utbyte och föränderligt innehåll? En relation är människans sätt att förstå sin omvärld. Genom relationer blir världen begriplig.