Precis som det brukar vara i gamla filmer kommer förtexterna fram ett par i taget. Här mot en molntung dramatisk himmel och ett mörkt skogsparti. Jag läser att The Bad Seed (1956) har Nancy Kelly och Patty McCormack i huvudrollerna. Sakta sänks kameran från himlen över trädkronorna ner mot en brygga som går ut i en liten sjö. Samtidigt som musiken drar sig tillbaka blixtrar himlen till och en rejäl åskknall dundrar. Kameran glider vidare mot siluetten av en stad till tonerna av nu trippande mystisk spänningsmusik. Här kommer inget angenämt att hända.
Det finns många anledningar till varför barn är populära element i skräckfilmer, thrillers och rysare. Bilden av det oskyldiga barnet används för att locka tittarna i en fälla – en ulv i fårakläder. I filmerna vill föräldrar och andra ta hand om och skydda barnet, innan de inser att det kanske är dem själva de bör skydda från barnet. En av de mest klassiska skräckfilmerna är Omen (1976) om Damien och hans föräldrar Katherine och Robert Thorn. När Katherines förlossning slutar i att hon föder en dödfödd son, adopterar de istället Damien vars mamma dog vid förlossningen. Vad de inte vet är att Damien är Satans son. I en särskilt intensiv scen ska familjen åka till en kyrka och Damien börjar skrika hysteriskt och är fullständigt otröstelig när de närmar sig kyrkbyggnaden. Damien lugnar sig inte förrän de vänder om. Trots att jag inte har sett filmen sedan jag var tonåring minns jag fortfarande det hjärteskärande utbrottet. Efter ett tag inser Robert att något är fel med Damien och försöker döda honom – men misslyckas. Det går inte att döda ett barn.
Ett annat exempel på ett djävulskt barn är i Exorcisten (1973), där barnet som är besatt kryper baklänges som en spindel nedför trappan och snurrar runt sitt huvud 360 grader – två klassiska skräckscener. Children of the Corn (1984) inleds med att samtliga vuxna i ett litet samhälle på landsbygden i USA dödas av en grupp barn ledd av Isaac, som påstår sig vara talesperson för Gud. Isaacs budskap fängslar byns barn och håller dem i schack genom hot om eftergifter från den högre makten. Chucky i Den onda dockan (1988) är visserligen en besatt docka, men en levande docka ser ut som ett barn – även med ett tillhygge i högsta hugg. När det inte är djävulen själv som kontrollerar barnen kan det vara spöken och andeväsen som i The Shining (1980) eller Ju-on/The Grudge (2002/2004). I Children of the Damned (1964) antas istället att de överbegåvade barnen med övernaturliga krafter är utomjordingar (fast de egentligen är mänskliga med gener som är miljoner år mer utvecklade än våra). Gemensamt för dessa exempel är att de alla har tagits över av en extern icke-mänsklig makt som styr deras onda gärningar. Dessa filmer utmanar våra bilder av barn som oskyldiga och hjälplösa varelser. Snarare ges de handlingsutrymme genom övernaturliga fenomen – vilket kan förvåna och skrämma tittaren.
Rhoda i The Bad Seed (1956) behöver däremot ingen övernaturlig kraft för att begå illdåd eller skrämmas. Som den bedårande lilla flicka hon är charmar hon alla med sitt strålande leende, fina klänningar och långa blonda flätor. Någon skräckfilm är The Bad Seed inte, utan en rysare som dessutom är ett intressant drama med resonemang, teorier och synnerligen faktaspäckad. Att filmen är baserad på en pjäs märks eftersom den täta dialogen är smart skriven. Vid de drinkbjudningar Rhodas societetsmamma anordnar diskuteras Freuds psykoanalys, drömtydningar och vikten av arv eller miljö för mördare. En av gästerna berättar att forskning är på väg att överge bilden av att mördare är enbart formade av sin omgivning till förmån för teorin om att det i vissa fall föds ”bad seeds” – dåliga frön. Dessa kommer oavsett om de växer upp i en god miljö utvecklas till känslokalla hänsynslösa mördare.
Rhoda är perfektionist och när hon i skolan förlorar en skrivstilstävling i skolan förföljer hon vinnaren, Claude Daigle, och försöker ta medaljen. När Claude hittas drunknad vid bryggan i den lilla sjön faller misstankar mot Rhoda då hon sist sågs med honom vid liv. Rhodas mamma hittar medaljen och konfronterar sin känslokalla dotter. Kommer hon att erkänna? Är hon ödesbestämd till att bli en mördare? Har hon begått fler mord? Och varifrån kommer den dåliga genen? Frågorna får sina svar, och filmen avrundas med en text: ”You have just seen a motion picture whose theme dares to be different. May we ask that you do not divulge the unusual climax of this story.” Därmed anser jag mig förhindrad att berätta mer om denna fascinerande film, men utan att säga för mycket är Rhoda den sötaste och mest obehagliga unge jag har sett på film. Idag skulle Rhoda nog klassas som psykopat och de psykologiska resonemang som förs ser förmodligen annorlunda ut. Den vuxne “Rhoda”, Patty McCormack, säger i en intervju:
The outside of Rhoda is so perfect, that you just don’t know how evil, and destructive the inside is. I guess maybe it scares people that they don’t know everything, what they think is true isn’t always…. I’m sure people feel all powerful when it comes to children, because they are the adults, and they are running the show, and the truth of the child is that it is a monster. So I guess that is a wonderful fear to play with.
Stormen har återkommit. Åskan mullrar hotfullt. Vågorna från den lilla sjön skvalpar upp på den gamla träbryggan. Kameran glider långsamt från bryggan tillbaka upp mot trädtopparna som gungar i vinden. Himlen är alltjämt grå.
The End.
Om: The Bad Seed (1956)
Illustrationer från Ett päron till morsa av Teresa Tingbrand
Se intervju med Patty McCormack
Övriga filmer som nämns i texten
Omen (1976)
Exorcisten (1973)
Children of the Corn (1984)
Den onda dockan (1988)
The Shining (1980)
Ju-on/The Grudge (2002/2004)
Children of the Damned (1964)