Ingen familj är den andra lik. De varierar i storlek, sammansättning och livslängd. Bläddrar vi i lagböckerna framträder dock en snävare bild av vad som är en familj. I ett mångbottnat samtal pratar Daniel Andersson på Relationsinstitutet med Erik Mägi på Göteborgs Rättighetscenter om familjerätt, normkritik och förhoppningar om en mer nyanserad framtid.
Jag läste en intervju med dig, där du sa att du vill göra en storstädning inom familjerätten. Vad är det som du vill städa bort?
Det jag pratade om är en normkritisk storstädning. Att städa bort normer som inte är önskade längre i lagstiftningen. Modern lagstiftning är idag ofta skriven för att kunna användas i olika sammanhang. Den ska vara flexibel, diskrimineringsfri och ge lika rätt för alla. Men familjelagstiftningen är fortfarande väldigt knuten till en idealbild av en kärnfamilj som är heterosexuell, bara har gemensamma barn, gärna bor tillsammans och är monogama och lever livet ut tillsammans. Historiskt har familjer alltid bildats på en massa olika sätt, skillnaden nu är att det också finns en förståelse för mångfalden och en större acceptans för att familjer kan se ut på olika sätt. Familjelagstiftningen innehåller inte särskilt många direkta förbud mot olika familjeformer, utan lämnar mycket oreglerat istället. Så förbud är inte det stora problemet. De familjer som kan klara sig själva kommer inte att hindras av lagen, men hamnar man i konflikt eller maktojämlikhet så är det bara vissa familjer som har möjlighet att få skydd av samhället.
Är det några särskilda situationer där det blir problem eller ojämlikt för de familjer som inte passar in i normen?
Ja det finns ett antal olika fall som jag stött på i praktiken. Ett är när två kvinnor skaffar barn utanför svensk sjukvård. Om en man och en kvinna tar emot en spermadonation blir mannen rättslig fader, även om det görs i Danmark eller via heminsemination. Om istället två kvinnor gör det ska spermadonatorn utses till rättslig fader. Det många gör är att den icke-biologiska modern adopterar i efterhand. Innan adoptionen gått igenom kan det uppstå situationer. I ett fall sa donatorn att han visserligen gått in i det hela med avsikten att vara donator men sedan när barnet var fött hade han ändrat sig och ville bli förälder och vara en del av barnets liv. Han lyckades driva igenom en umgängesrätt, så det här barnet måste åka till en annan stad och träffa den här personen. Hade det varit en man och en kvinna som gjort samma sak hade det aldrig kunnat hända. Ett annat fall var att de två kvinnorna separerade innan adoptionen gått igenom och den biologiska modern som också var rättslig förälder inte lät barnet träffa den andra föräldern. Det finns visserligen en liten möjlighet i lagen, för någon annan än den rättsliga föräldern att få umgängesrätt, men den har hittills tillämpats väldigt restriktivt. I det här fallet fick barnet inte träffa sin ena moder.
Möjligheterna att bilda familj på olika sätt har utökats och det är möjligt med lagens stöd för fler typer av familjer att bildas, men just när det gäller föräldraansvar så är det fortfarande tydligt de gamla värderingarna som styr? Vad tror du det beror på?
Jag har en teori när det gäller familjebildning mellan vuxna. I nuläget kan bara två personer med romantisk relation reglera en gemensam ekonomi med enkla regler. Två syskon eller flera personer som har en kärleksrelation kan det inte. Det tror jag beror på att lagstiftaren vill använda lagstiftningen som en moralbärare. Man har inte velat uppmuntra till sådant som lagstiftaren uppfattar som omoraliskt, till exempel icke-monogami. Sedan har det också funnits en rent praktisk anledning. Det finns en tradition, äktenskapet, som funnits i flera hundra år. Det är då lätt att använda den som utgångspunkt och sedan knyta lagregler till äktenskapet istället för att instifta något helt nytt. Så har man gjort sedan den första äktenskapsbalken kom på 1700-talet. Nackdelen är att när en tradition har vissa normer så kommer de på köpet i lagstiftningen. Jag tror det handlar om båda de delarna: att lagstiftarna de facto har velat stå upp för viss moral som kanske stora delar av folket delade, samt att man bara hängt på traditioner utan att reflektera så mycket.
Just när man tittar på lagstiftningen och vilka normer som ligger bakom den finns ibland en bristande logik. Tanken om blodsband är väldigt stark i flera delar av lagstiftningen, samtidigt motsäger vissa bestämmelser detta, exempelvis reglerna om faderskapspresumtion, som automatiskt ger mannen i ett gift par status som fader när ett barn föds.
Faderskapspresumtion är ju tydligt. Där kan ett gift par dölja ett barns genetiska ursprung.
Det tycker jag är fascinerande. Att man dels håller kvar väldigt starkt vid den typen av regler, samtidigt som man framhåller vikten av blodsbandet genom att det huvudsakligen är de genetiska föräldrarna som kommer ha rätt till föräldraansvar.
Just när det gäller föräldraskap så är det väldigt intressant. Jag har själv klurat mycket på det. Man kan fastställas som förälder antingen genom en avsiktsförklaring eller utifrån genetik. Faderskapspresumtion kommer ju av att man gift sig och att man då visar avsikt att ”carte blanche” ta ansvar för alla barn som föds i det äktenskapet. Med faderskapsbekräftelse visar man avsikten genom att efter födseln aktivt ta på sig ansvaret för barnet . Vid assisterad befruktning visas motsvarande avsikt genom att skriva under ett samtycke. Att visa intention att vilja vara förälder är alltså det ena sättet. Det andra sättet är att vara genetisk förälder, då blir man ofta rättslig förälder vare sig man vill eller inte. Men jag tror inte att lagstiftaren har insett att föräldraskap uppstår av två sådana enkla principer eftersom principerna är dolda i en massa olika regler. Nackdelen med att utgå från en tradition som redan finns, i det här fallet faderskapspresumtion, är att när man sedan ska utveckla lagstiftningen försöker man lägga till och utvidga bit för bit. Ett par nya paragrafer för assisterad befruktning, en ny för två kvinnor som inseminerar och nu ännu en ny om ensamstående kvinnor. Det är det som jag menar med storstädning. Att titta över och fråga sig vad man vill ha för grundregel istället för att fundera på vad man vill ha mer än det man haft och då lägga till det genom en extra paragraf.
En normkritisk städning av föräldraskap skulle kunna handla om att utgå ifrån grundprinciperna intention och genetik utan att knyta det till traditioner eller normer. De flesta är överens om att intentionen att vara förälder borde vara det viktigaste men då ingen har uttryckt sådan avsikt så är det väl genetiken som får avgöra i slutändan. Då skulle man ju kunna bygga en föräldrabalk som uttryckligen bygger på intention och genetik och som är oberoende av vilken sorts familj det gäller. Alltså att inte bara gifta ska kunna visa sin vilja till föräldraskap i förhand utan alla kan göra det. Föräldraskapspresumtionen skulle kunna vara neutral till antal personer, vilket kön man har eller till vilken symbolisk eller juridisk stämpel man har satt på relationen.
Det blir ju en väldigt tydlig signal och ett symbolvärde att formulera om lagen och skapa nya huvudregler, som man gjorde med äktenskapsbalken när den blev könsneutral. Hur långt bort ligger en liknande storstädning och förändring inom föräldraskapslagstiftningen?
En rad organisationer som jobbar med frågan på olika sätt, till exempel RFSL, RFSU, Makalösa föräldrar och Femmis, har börjat en dialog. Alla de familjer som inte passar in i idealbilden har ett gemensamt intresse av att frågan drivs. En strategi är att framföra krav för enskilda familjebildningar som till exempel insemination för ensamstående vilket nu är på gång i lagstiftningen. Samtidigt som vi driver de här frågorna med att ändra för enskilda grupper återupprepar vi också att vi behöver se över lagstiftningen i sin helhet. Nu är det en utredning som har fått i uppdrag av regeringen att se över föräldrabalken i samband med utredning om bland annat surrogatmödraskap. Utredaren har chans att titta över om faderskapspresumtion för gifta par fortfarande ska vara huvudregel men det krävs mod. Det finns en hård debatt kring surrogatmödraskap och mycket fokus ligger på den frågan. Jag tror inte de kommer försöka vara radikala utöver det. Om de ens kommer ha ett förslag om surrogatmödraskap kommer det anses vara radikalt nog.
Det känns som att de mest extrema situationerna i förhållande till normen ofta får mest utrymme och stjäl fokus från de andra frågorna exempelvis frågan om föräldraansvar för fler än två personer. Krävs det en stark lobbygrupp för att en förändring ska gå igenom?
Ja det är ju det. Just när det gäller samkönade par har det ur ett historiskt perspektiv hänt extremt mycket på 20 år. Sedan partnerskapslagen infördes har det följts upp med adoptionsrätt och inseminationsrätt och nu är surrogatmödraskap uppe på dagordningen. Så där har det gått snabbt och hbtq-rörelsen har ju varit en stark lobbyorganisation. Därför är det väldigt intressant att se det här samarbetet mellan olika grupper och se om man tillsammans kan bli en stark lobbykraft. En förening jag har kontakt med är Styvmorsviolen, som jobbar för att stärka situationen för nybildade familjer som inte faller in i kärnfamiljsnormen. Styvmorsviolen sa att deras största problem juridiskt är när en så kallad bonus- eller styvförälder har växt in i föräldrarollen, och det inte finns möjlighet att ge den personen föräldrarättigheter utan att man tar bort en annan förälder. Nybildade familjer är ganska vanligt och egentligen inte så normbrytande i mångas ögon. Men en förening som Styvmorsviolen ensam är ingen stark lobbyorganisation.
Styvfamiljer tänker jag är en väldigt vanlig och stor grupp. Det är ju inget nytt att relationer tar slut, att det bildas nya familjer och att det kommer in nya vuxna i ett barns liv. Där tänker jag att det handlar om att så länge allt funkar behövs ingen lagstiftning, utan det är om något skulle hända som det blir aktuellt.
Ja det är ju en bit, att lagstiftningen ofta aktualiseras först vid en konflikt. Men det har också betydelse hur lagarna är ordnade om konflikt uppstår överhuvudtaget. Får man en inramning för relationen, som ett äktenskap, påverkar det hur vi tänker kring relationen. Den kan kännas mer stabil och långsiktig. Och finns det ingen sanktionerad inramning så påverkar det också relationen. Det är svårare för en styv- eller bonusförälder att se sig själv som fullvärdig förälder. Även om den kanske tagit mest ansvar av alla inblandade, så är det lättare att det faller tillbaka till ”men det är ju inte mitt barn”.
Just som du säger är många av de här familjerna accepterade familjeformer. Det är ingen som ifrågasätter att man lever med en styvförälder, men ändå får det inget genomslag i lagstiftningen. Är detta glapp problematiskt?
Ja det är självklart ett problem. Glapp i lagen ger rent personliga tragedier med till exempel barn som inte får träffa sin förälder eller föräldrar som inte får träffa sitt barn. Det är hela liv som påverkas i grunden. Sen påverkar det oss också att ens bilda familjeformer som inte omfattas av lagen. För vissa passar en traditionell familj bra, men för väldigt många gör det inte det. Det finns ett starkt antingen-eller-tänkande, både kring föräldraskap och kring partnerskap. Antingen är man förälder eller inte. Antingen är man tillsammans eller inte. Om det fanns lagstiftning som mer tillät nyanser och olika varianter skulle vi kunna hitta mer nyanserade lösningar på olika problem. Nu uppmuntras istället antingen-eller-tänket. Lagstiftning är uppbyggd kring att vara antingen eller och ju mer nyanser man vill ha desto mer komplicerad lagstiftning gäller.
Inför valet i september gjorde tidningen QX en utfrågning med representanter från de olika partierna, där de bland annat fick frågan om huruvida de skulle jobba för att fler än två personer skulle kunna ha rättsligt ansvar för ett barn. Allianspartierna svarade att de inte skulle göra det, med motiveringen att när det funkar så funkar det bra men när det blir problem så är dessa konflikter, exempelvis en vårdnadstvist, redan nog komplicerade och de såg att det bara skulle bli ännu krångligare om tre eller fler parter skulle vara inblandade.
Är man i normen och blir bekräftad av normen så ser allt annat konstigt ut. Jag brukar säga att det är än mer komplicerat för de som redan är tre föräldrar eller fler i praktiken och hamnar i en vårdnadstvist när man inte ens har lag för det. Det verkar också finnas en bild av att familjelagstiftningen måste vara inne och sanktionera eller inte sanktionera. Många pratade kring könsneutralt äktenskap som att ”nu uppmuntrar staten till homosexualitet”. Medans jag kunde säga att oavsett vad man tycker om homosexualitet i sig så handlar det om att skydda enskilda personer. Oavsett vad jag tycker om surrogatmödraskap i sig, som är väldigt problematiskt i många situationer, så är bristen på reglering ödesdiger för de barn som hamnar i kläm . Många har uppfattningen att folk gör det som lagen säger. Säger man att folk kan gifta sig eller vara sambos så är folk det, men det stämmer ju inte. Folk lever i sina relationer oavsett lagskydd eller inte och gör som de vill i slutändan. Många barn har redan fler än två ansvarstagande vuxna och de behöver lagskydd.
Barnets bästa är ett begrepp som framhålls i lagstiftning men som inte har en tydlig definition. Du jobbade med ett adoptionsärende där två vuxna som inte hade en parrelation ville göra bägge till rättsliga föräldrar genom en adoption. I det här fallet var en rad institutioner överens om att det var adoption som var bäst för barnet, men trots att barnets bästa ska vägas in satte lagens krav på äktenskap slutligen hinder för en adoption. Det finns ett intressant glapp där. Att det finns en lagstiftning som inte är i linje med institutionernas uppfattning och att ingen riktigt verkar ta tag i det. Var tar det stopp?
De senaste åren, alltså senaste två mandatperioderna, så är det nog av rent partipolitisk hänsyn. Kristdemokraterna har fått ett stort inflytande i regeringen och traditionella familjevärden är deras kärnfrågor. Så då har allianspartierna inte velat driva på förnyelse. Men det är ju inte bara KD som är bromsklossar. Det blir ju lätt väldiga mediedrev, till exempel kring Centern och Feministiskt initiativ när de nämnde flersamma äktenskap. Sådant är politiker rädda för. Det är svårt med en nyanserad debatt. Sen är det också det att de normer som familjelagstiftningen är knutna till har att göra med våra allra närmaste relationer, med sex, hur vi ser på barn och kopplat till ekonomi. Det är känsliga frågor. Att hitta på nya bolagsformer eller skatteregler blir inte lika personligt.
Jag tänker att någon ändå måste våga ge sig in i det getingboet och ta diskussionen. Vems ansvar är det?
Det är ju många som tar initiativ. De här organisationerna som jag pratade om tidigare gör det. Och flera partimedlemmar och partier, särskilt ungdomsförbunden har drivit på de här frågorna från olika håll. Det har också hänt mycket på kort tid. Även om jag och många andra är frustrerade, så är vi på en annan planet jämfört med om man tittar 200 år tillbaka. Det finns också vissa förändringar som inte är så gamla, exempelvis försvann rätten att misshandla sina barn på 70-80 talet (år 1979, intervjuarens tillägg).
Det kanske är lätt att bli otålig. Och glömma det som hänt och att man bara fokuserar framåt.
Det är ju också förhoppningsfullt att det kan hända mycket på kort tid. Till exempel det här med tvångssterilisering av transpersoner som avskaffades. Det påverkar inte så jättemånga enskilda personer. Det finns fler transpersoner än vad många tror, men numerärt är det inte så jättemånga. Avskaffandet av tvångssteriliseringen är en mänsklig rättighet för denna grupp men påverkar också samhället som helhet. Avskaffandet väckte följdfrågor som varför man måste vara antingen fader eller moder. Nu i och med att transpersoner inte förbjuds skaffa barn så ställs dessa frågor på sin spets. Vad är en fader, vad är en moder? Juristerna har ju jätteproblem med detta som inte riktigt vet hur sjutton man ska reglera frågan. Förändringen för transpersoner gör att alla måste tänka om. Ett enkelt sätt skulle vara att alla kallades föräldrar. Personer med spermier kan bli det enligt vissa paragrafer, personer med livmoder kan bli det enligt vissa paragrafer, men det man blir är förälder.
Att man släpper begreppen lite?
Ja, att man har en normkritisk hållning. En huvudregel, föräldrar, istället för olika regler med en fader och en moder. Sådana saker, som förbudet mot tvångssterilisering, får alltså en massa konsekvenser även för andra frågor. Det gör att föräldrabalken kanske måste ändras på flera nya sätt. Det kan hända saker fort.
Vilka frågor är viktigast att driva just nu?
Det finns två stora symbolfrågor, beroende på hur man delar upp det. Den ena är samlevnad mellan vuxna. Att man har någon sorts reglering som kan gälla oavsett antal, kön eller sorts relation. Någon slags samlevnadsbalk eller samlevnadsavtal. För min del måste det inte vara något som ersätter äktenskap eller sambolagen, utan det kan vara en parallell reglering. Det andra är frågan om fler än två föräldrar eller att kunna fördela föräldraroller, antingen som vårdnadshavare eller genom umgängesrätt, till fler än rättsliga föräldrar till exempelvis en mormor eller annan till barnet närstående person. Det är en väldigt stor symbolfråga.
Vilka möjligheter finns det idag att trygga barns relation till exempelvis mor- och farföräldrar eller syskon?
Där har man ju reglerat genom att göra lagstiftning som kan tillämpas i undantagsfall, men man har inte gett parterna möjlighet att själva påverka det innan en konflikt. Där skulle en enkel lösning vara att föräldrar även kan göra umgängesavtal med andra personer. Socialnämnden skulle kunna godkänna avtalen för att de ska vara giltiga så att det finns någon slags kontrollfunktion. Det är en hyggligt lätt lösning, som man inte tänker på så ofta. Det har nog att göra med att normerna kring att man antingen är förälder eller inte, och att det är föräldrarna som har ansvar, sitter så hårt.
Nu har vi pratat mycket kring barn- och föräldrarelationer. Finns det något annat du tänkt kring eller kommit i kontakt med i ditt arbete när det gäller familjefrågor?
En sak är det här med olika sätt att samarbeta utan att ses som familj. Två familjer som vill dela på en bil eller sommarstuga. Grannar som vill samarbeta eller liknande. Det finns en skarp skiljelinje i lagen i vad som är familjerätt, och då är det för kärnfamiljer, och det som är civilrätt då gentemot företag och business om man hårddrar det.
Jag tänker att det handlar om att var och en ofta känner att de saknar kunskap om vad det finns för lagstiftning och att man därför inte driver frågan utan hittar andra sätt att lösa det på.
Det finns ju någon sorts paternalistisk, alltså beskyddande, syn i lagen. Att lagstiftaren utgår från att folk inte själva tänker på vad de gör. När de är kära och flyttar ihop, eller vad det nu kan finnas för anledning till att man flyttar ihop, så utgår lagstiftaren ifrån att folk inte tänker på att de ingår massa rättsliga förbindelser och då är det ju bra att det finns en lagstiftning som gäller oavsett. Eller att man gifter sig av symboliska skäl och så kommer det en rad rättsregler till det. Eftersom det är många som gör så och man inte är medveten om det är lagstiftningen jätteviktig för dem. Samtidigt bidrar lagstiftningen till den inställningen och hjälper till att upprätthålla en omedvetenhet. Man låter romantiken vara huvudingrediensen istället för de praktiska samarbetsbitarna. Så sådana frågor kan man fundera kring. Skulle man ha ett samlevnadsavtal, det vill säga att man skriver på ett papper vilken egendom som ska vara gemensam och inte, så uppmuntrar man folk att ta aktiv ställning när folk slår ihop sina ekonomier. Det skulle fortfarande behöva finnas en skyddslagstiftning för de som inte aktivt reglerat sin gemensamma ekonomi men man skulle också uppmuntra folk att tänka igenom.
Har du något exempelfall som du stött på?
Ett intressant exempel som visar på lagstiftningens betydelse för maktfrågor är två kvinnor som hade en samkönad relation. Skaffade barn i Danmark. Ville inte gifta sig. De kände sig inte hemma i äktenskapsrelationen, men sa att de ändå skulle göra det för att genomföra adoptionen, men det blev inte av. Efter många år separerade de, men har sedan varit hyggligt goda vänner så att de kunnat samarbeta om barnet. Och i många år gjorde de det. Så länge de var överens gick det bra. Men den som inte var rättslig förälder kände hela tiden att det fanns den där maktskillnaden. Att ”jag vet att den dag vi inte kommer överens så har den andra lagen på sin sida men inte jag”. Och det blir ju svårt, den känslan fanns med i alla diskussioner kring barnet. Att man inte vill göra den andra upprörd. Så till slut gjorde de så att de gifte sig, fejkade att bo ihop, gjorde utredningen, fick igenom adoptionen och sedan skilde sig. För att få bort maktobalansen. Men även för att säkra framtiden. Så länge det funkar går det bra, men om någon av dem skulle dö, kanske en mormor tar över vårdnaden, som kanske är homofob, vad vet jag. Och som inte vill höra talas om att dottern haft en lesbisk relation överhuvudtaget. Det finns många sådana risker.
Det gör ju det. Få vill ju tänka på vad som händer om de skulle dö, men det är viktigt att våga tänka på det.
Jag brukar ge som förslag till de grupper som inte kan få något rättsligt skydd, exempelvis om man skaffar barn eller kring adoption, att man tänker igenom och skriver ner hur man skulle vilja förhålla sig. Det är inte så roligt att prata om worst case scenario när man får barn och vill ha fokus på det positiva, men att ändå göra det. Att planera för osämja i sämja. Det kan vara en viktig diskussion och att ha diskussionen i sig kan förebygga konflikter. På det sättet så har de som bryter mot normen och tvingas lära sig juridik eller tvingas tänka ut vad de skulle göra själva ett försprång. Trots diskriminering kan de hitta en större styrka för att de planerar sitt familjeliv mer medvetet. Medan de som följer normen och har den där lagstiftningen som funkar paternalistiskt kan fortsätta agera utan att tänka på vad sjutton de håller på med.