Att barn är gulliga är något som många håller med om. Och jag håller med, de flesta barn är faktiskt söta. Kanske är barns gulliga uttryck en evolutionär rest att knyta an och vilja ta hand om små hjälplösa knytten. Eller kanske anses de gulliga på grund av deras ickerationella förhållningssätt till världen.
Alla tycker dock inte att barn är gulliga. Romanen Inte längre människa av Osamu Dazai inleds med en beskrivning av tre fotografier av en person som barn, ung vuxen och gammal. Berättaren skräder inte med orden vid beskrivning av barndomsbilden.
Han står där i färgglada, rutiga byxor vid kanten av en trädgårdsdamm. Hans huvud är lutat trettio grader åt vänster och han blottar tänderna i ett fult flin. Fult? Man kan mycket väl ifrågasätta det ordet, för okänsliga människor (det vill säga de som inte bryr sig om sådant som skönhet och fulhet) skulle automatiskt kommentera det med ett intetsägande, tomt uttryck. ”Vilken förtjusande liten pojke!” Det är helt sant att det finns tillräckligt av det som normalt anses vara ”förtjusande” i pojkens ansikte för att ge en smula mening åt komplimangen. Men jag tror att alla som någonsin stått det minsta öga mot öga med det som är vackert skulle troligen kasta fotografiet åt sidan med samma rörelse som man borstar bort en tusenfoting, och av ren avsmak muttra: ”Vilket förfärligt barn!”
Romanen publicerades på japanska 1948, samma år som Dazai – vid femte försöket – fullgjorde sitt självmord. Dazai, eller Tsushima Shuji som han egentligen hette, beskriver självbiografiskt sitt liv från barn till vuxen med diverse destruktiva och tragiska element. Centralt i romanen är sökandet efter sig själv och en konstant känsla av utanförskap som grundades redan i barndomen. Detta kan förklara beskrivningen av barnbilden. Att vara självömkande och självkritisk är en av få möjligheter att kritisera ett barns utseende och kalla ett barn fult istället för gulligt. Här handlar det snarare om en beskrivning av författarens egen karaktär och hans osäkerhet inför livet som människa istället för en generell utsaga om ett barn vilket som helst.
I romanens första del, The first notebook, beskriver Dazai noga hur han alltid kände sig avlägsen från sin familj och från världen i allmänhet. Ständigt bar han på en känsla av distans och en obotlig rädsla inför att göra fel. Han kände inte igen sig i människorna som han ofta tyckte var märkliga eller korkade. När han var liten och upptäckte järnvägsbroar och tåg var han fascinerad över hur härligt det måste vara att åka tåg och susa fram genom landskapet och hur vackert det var.
Jag var övertygad om att bron tillhandahölls för att skänka en exotisk atmosfär och för att göra stationsområdet till en plats för trevlig förströelse, som en sorts främmande lekplats. Jag levde under den illusionen tämligen länge och för mig var det ett mycket förfinat nöje att klättra upp- och nedför bron. … När jag senare upptäckte att järnvägen inte var något annat än en praktisk inrättning förlorade jag allt intresse för den.
Vilken besvikelse han kände inför människornas dumhet – att helt enkelt vilja ta sig från punkt A till punkt B. Är inte livet mer värt än så? I vår strävan efter att vara vuxna vänder vi oss ofta till det rationella och skapar förnuftiga lösningar till olika problem. Men hur hade världen sett ut ifall vi alltid skapat lösningar utifrån andra logiker såsom skönhet, njutning, skoj eller fantasi? Mer som konstnärerna gör. Är det mindre mänskligt att göra det? Det beror på vem som tillfrågas. För filosoferna under upplysningstiden i Europa var förnuftet viktigt och de har satt väldigt starka spår i vårt tänkande.
Men de spontana naiva barnen är till att börja med opåverkade av upplysningens arv. Och det är väl därför vi också ofta tycker att barn är gulliga. Barn säger irrationella men smarta saker, ritar märkliga teckningar och erfar nya saker med hela sin kropp för första gången. De påminner oss om en mer oförstörd bild av vad livet kan innebära. Det är gulligt. Fast alla skulle kanske inte skulle hålla med – Dazai skulle snarare muttra surt: ”Vilket förfärligt barn!”
Om: Inte längre människa av Osamu Dazai