Författare:

Som om de vore en, ett och inte flera, som om de vore annorlunda än vuxna

Hur kan jag närma mig att beskriva barn? Att skriva om dem ter sig som en omöjlighet; som om de vore en, ett och inte flera. Som om alla de barn som finns i min närhet vore det samma. Samma fenomen. Samma känsla. Som om de vore annorlunda än vuxna. Frågan skulle kunna ställas omvänt: hur ska vuxna beskrivas? Men precis som den första frågan ter sig den frågan som omöjlig. Men jag finner en sak, att teckna barn från det vuxna perspektivet är att teckna kampen, drömmen och hoppet. Och därmed idealiseringen. Bli tryggare. Bli säkrare. Bli annorlunda. Bli jämställd. Bli mer. Bli den du vill vara. Viljan finns från de vuxnas håll. Drömmen om att ge barnen ett bättre liv. Ge dem en trygg uppväxt. Ge dem fler möjligheter. Fler chanser. Barnen förväntas på så sätt skapa perfekta normer, men hur kan de det när inte de vuxna kan det? Drömmen slår inte in. Viljan uppfylls inte alltid. Tove Mörkbergs diktsvit om barnen, med samma namn, Barnen (2013), tecknar barn från ett barns …

En betald relation

Det är märkligt det där. Det där att kliva in i ett rum hos någon och få betalt för det. Det är många som gör det. Dagligen. Och det är ännu fler som en gång har gjort det. Klivit in i ett hem där det finns ett uttalat syfte, där det finns en tydlig lista av saker som ska utföras och att den ena av parterna har betalt för att hjälpa den andra. Och det, i sin tur, skapar en viss typ av relation. Eller ja. Vi kan ju förstå relation på flera sätt och det första sättet är givetvis att vi överhuvudtaget inte kan tänka bortom relation som sådan. Ting, människor, djur, natur står alltid i relation. Går inte att förstå bortom det. Ingår i det. Hatar det. Älskar det. Men det finns också flera nyanser av detta, som specificerar hur relationer ser ut och skapas, och en sådan plats där relationer görs är i och genom arbete. En tjänst. Som i en hjälpande hand. Som inom hemtjänsten. Det är det mest nära att …