Det är märkligt det där. Det där att kliva in i ett rum hos någon och få betalt för det. Det är många som gör det. Dagligen. Och det är ännu fler som en gång har gjort det. Klivit in i ett hem där det finns ett uttalat syfte, där det finns en tydlig lista av saker som ska utföras och att den ena av parterna har betalt för att hjälpa den andra. Och det, i sin tur, skapar en viss typ av relation.
Eller ja. Vi kan ju förstå relation på flera sätt och det första sättet är givetvis att vi överhuvudtaget inte kan tänka bortom relation som sådan. Ting, människor, djur, natur står alltid i relation. Går inte att förstå bortom det. Ingår i det. Hatar det. Älskar det.
Men det finns också flera nyanser av detta, som specificerar hur relationer ser ut och skapas, och en sådan plats där relationer görs är i och genom arbete. En tjänst. Som i en hjälpande hand. Som inom hemtjänsten.
Det är det mest nära att kliva in i hem och den en möter behöver hjälp att äta sin gröt. Att förflyttas från sängen till rullstolen. Att klä på sig. Att svälja apo-dos. Att duscha. Att lägga sig i sängen för natten. Att prata. Det finns många moment och hos många vårdtagare är det flera saker som ska göras. Många rörelser.
Vårdtagarens kropp har i sin tur ett visst tempo, en rytm, som skiljer sig från en själv. En rörelse kan ta lång tid, och det gäller att ta sig den tiden. Att vänta ut och möta den andras kropp, genom den människans vilja och önskningar.
Och sedan den svåra nöten att knäcka, det som hemtjänstarbetet idag innebär, och som också gör arbetet ovärdigt tungt men också speciellt: att gå in och ut ur människors liv på 20 minuter. Eller fem minuter. Och att under den tiden få kontakt, ett: ”ja, kan du räcka mig den skjortan där, den vill jag ha på mig”. Att ibland få dela den fina stunden vid ett kvällsbesök, då vi hjälps åt att äta gröten och tillsammans kan betrakta någon som går över en mörk gårdsplan. Att få dela den stunden i tystnad.
Eller det andra alternativet, att få möta ett motstånd. Att inte få kontakt eller förtroende. Att få hårda ord. En stel kropp. En sur min. En knuff mot axeln.
Eller bara en tom blick. En icke-vilja.
Och ändå göra jobbet. Oavsett vad.
Det märkliga är vad den relationen gör med oss som jobbar med det. Vad det gör med dem som tar emot vården av oss. Vad det säger om vården, om omsorgen. Men också om samhället. Genom det faktum att de politiska och ekonomiska förutsättningarna påverkar just dessa relationer. Hur de träder in och säger: ”Nej. Gråt inte nu. Det har jag inte tid med.”