I get along without you

Separation. Avslut. Uppbrott. Skilsmässa. Göra slut. Dumpa. Det finns många synonymer för att beskriva en separation, den ena mer dramatisk än den andra. Måste det vara så dramatiskt? Kan det inte bara vara att gå vidare och må bra? Som Nina Simone sjunger i en av soulhistoriens mest kända separationssånger:

I said that I get along
Without you very well
Of course, I do

Låten tonsattes av Hoagy Carmichael med en text baserad på en dikt av Jane Brown Thompson och har spelats in av ett flertal artister genom åren. Min favoritversion är Nina Simones tolkning för att hon så skickligt skildrar de tvära kast en separation kan medföra; blind övertygelse blandas med skör sårbarhet. Efter den inledande frasen, som också är låtens titel, fortsätter Nina Simone med ett undantag:

Except when soft rains fall
And drip from leaves then I recall
The thrill of being sheltered
In your arms
Of course, I do
But I get along without you very well

Förutom just då, när ljudet av regn påminner henne om hur hennes älskade brukade hålla henne i sina armar. Livet går vidare och hon mår bra, förutom just när det regnar.

En absolut separation är något som nästan enbart sker i det vi kallar en kärleksrelation. Om vänner gör slut eller om ett barn avslutar relationen till sina föräldrar ligger det ofta någon form av svek bakom som kräver ett definitivt avslut. Annars går det att glida ifrån varandra, eller att låta relationen rinna ut i sanden, men det är sällan det kallas för separation. Kanske har personerna bott ihop och därför även innefattar en flytt och uppdelande av fysiska ting vilket kan vara starkt symbolladdat. Ju mer intensiv en relation varit och ju fler aspekter av livet en relation innefattar, desto svårare kan separationen bli, åtminstone om parterna kräver ett fullständigt avslut.

Jag ser kravet på absolut avslut som komplicerat, åtminstone utifrån ett relationellt filosofiskt perspektiv. Ju längre parterna varit en del av varandra, har de också tagit del av varandra och blivit en del av varandra; termen intersubjektivitet är träffande. Att ingå i en relation är mer än en överenskommelse, det är erfarenheter och utveckling som inte kan kopplas loss från ens identitet. Den andre är en inkorporerad del av dig. Du kan göra slut med den andre personen, men inte med den andre i dig. När jag löptränar gör jag det delvis med hjälp av vad jag lärt mig av någon löparkompis, när jag skämtar använder jag fraser från en kompis och när jag ser på konst gör jag det delvis genom min före detta pojkväns ögon. Idén om den absoluta separationen är alltså endast en illusion. Inte ens döden är ett undantag från denna illusion. Personen är borta som fysisk företeelse, men bilden av den döda, eller minnet av den döda finns kvar. Separationer kan därför vara smärtsamma, just eftersom de är omöjliga att genomföra fullt ut. Som Nina Simone sjunger:

I said that I get along
Without you very well
Of course, I do
Except perhaps in spring
But then I should never
Ever think of spring
For that would
Surely break my heart in two

Föreställ dig att aldrig mer tänka på våren. Det går inte. Så hur ska Nina Simone då göra, för att hennes hjärta inte ska gå sönder? Faktum är att hjärtan inte går sönder – men de kan göra rejält ont. Det gäller att stirra rakt in i ögonen på smärtan, hålla kvar blicken – fem sekunder eller fem månader – tills den vänder bort blicken. Kvar står inte bara den person som fanns innan relationen, utan en person som erkänner att den andre finns kvar inuti, och som kan hantera det.

 

Se Hoagy Carmichael och Jane Russell framföra I get along without you very well i filmen
The Las Vegas Story:

Läs också Nina Björks krönika om att vältra sig i sin egen olycka när en blivit lämnad