Tv-serien Bron har prisats för sin dramatik, foto och skådespel. Den ena huvudpersonen, Saga, är förutom mordutredare och paragrafryttare även socialt inkompetent och har av många beskrivits utifrån diagnosen aspergers syndrom. Saga förstår uttalanden och skeenden bokstavligt och kan inte avläsa sociala koder, förutom när hon har lärt in dem som en glosa.
I samhället idag finns en mängd sociala koder kring relationer. Det handlar om ett slags kollektivt medvetande baserat på att många utvecklar sina relationer på liknande sätt. Ni vet: dejta, ha sex, bli ihop, flytta ihop, ta del av varandras liv (släktkalas, vänner, frukostvanor), skaffa gemensamma projekt (barn, hund, hus) och så vidare. Koderna reproduceras genom en hänvisning till att det är så många gör – och att många faktiskt gör så. Men vad händer när någon inte följer koderna? Antingen kan en sådan person ses som någon som visar på kodernas bristande flexibilitet, eller så påverkas de till anpassning.
I andra säsongen av Bron har Sagas pojkvän Jakob flyttat in i Sagas lägenhet. Ett samboskap som är allt annat än enkelt. I avsnitt åtta utspelas en dialog mellan Saga och hennes chef Hans en sen kväll på arbetet. De diskuterar relationer och Hans har just genomgått skilsmässa från sin fru Karin.
– Tyckte du någonsin att Karin var i vägen?
– I vägen? Vad menar du?
– Att ingenting var ditt eget, att allt var ert och inget bara ditt.
– Nej, så kände jag aldrig. Du tänker på Jakob?
– Nej, jag tänker på mig själv.
– Jo, ja, men på ditt förhållande till Jakob.
– Det är besvärligt.
– Ja, relationer är knepiga.
– Nej, det är inte relationen det är fel på. Det är att han bor hos mig.
– Jaha, det tror jag nog många skulle uppleva som ett relationsproblem.
– Jaha. Ah. Tack.
I dialogen separerar Saga på relationen som en sak och samboskapet som något annat. På ett sätt har Saga rätt i att det är olika saker, men samtidigt missar hon att många andra människor inte upplever dem som separerade – och det faktum att de påverkar varandra. Dock lär hon sig – som en glosa – att många upplever ett samboproblem som ett relationsproblem.
Senare på natten går Saga in sin lägenhet där Jakob ligger och sover. Hon tänder lyset och klappar Jakob på armen tills han vaknar.
– Jakob?
– Vad är klockan?
– 4:53.
– Ska du börja redan?
– Nej. Jag kom precis, ska snart gå igen.
– Jaha.
– Jag har tänkt på oss. Vi sätter upp två väggar där inne, så får vi ett rum till.
– Va? Vaddå?
– Vi gör ett rum till, som blir bara mitt.
– Vaddå, vill du ha ett eget rum?
– Ja, som du inte får komma in i.
– Ska vi ha ett rum i lägenheten som jag inte får komma in i?
– Ja.
– Ska jag också ha ett eget rum då?
– Nej, men du störs ju inte lika mycket av mig som jag störs av dig.
– Men vi bor ju ihop.
– Eller, så kan vi bli särbos. Det är vanligare än vad man tror.
– Hur fan tänker du egentligen? Så funkar det ju inte. Har det hänt något?
– Nej? Det är inget som har hänt. Vi har ju ett relationsproblem och jag försöker lösa det.
– …
– Du kan ju fundera på vilket alternativ du föredrar. Vi ses sen!
Nu har Saga lärt sig av Hans att ett samboproblem är ett relationsproblem, så därför föreslår hon två olika lösningar på problemet. Jakobs svar visar att han är fast i en konventionell syn på vad ett samboende är. Inget fel med det per definition, men nu har han trots allt en väldigt okonventionell flickvän som måste passa in i den konventionella rollen.
Till att börja med förväntar han sig någon form av symmetri då han frågar om han också ska ha ett eget rum, vilket gör Saga förvånad eftersom han inte har något behov av det. Symmetri och asymmetri är ett återkommande tema på Relationsinstitutet. Inte för att visa att det ena är bättre än det andra, utan just för att visa att många bär på idéer baserade på symmetri kopplat till relationer. När symmetrin blir uppgraderad till generell princip kan den bli problematisk. Det finns ingen anledning för Jakob att ha ett eget rum, förutom just att det ska vara lika i relationen.
När Saga istället föreslår att de kan bli särbos svarar Jakob med ”Så funkar det ju inte”. Vad är ”det” som inte funkar?
Lika mycket som Saga är medveten om de sociala koderna är Jakob alltför medveten om de sociala koderna, i betydelsen att han har en förutfattad bild av hur en relation ska se ut. Jakob (och samhället) sätter därmed upp förväntningar och blockerar pragmatiska lösningar som skulle kunna forma relationen utifrån de båda parternas önskemål, snarare än utifrån generella principer eller normer.
Sagas första lösning – ett eget rum – är egentligen ganska rimlig, men tyvärr lyckas Saga inte sälja in idén rätt. Att istället lite mildare prata om situationen över en middag hade nog hjälpt. Likaså att formulera rumsfrågan som att det handlar om arbete, viktiga detaljer som inte får flyttas och hemliga dokument som inte får läsas. Det hade inte heller skadat att säga något i stil med ”Jag tycker mycket om dig och vill få relationen att fungera, så därför försöker jag hitta en lösning på det problem jag upplever”.
Saga och Jakobs relation är inte friktionsfri. Men det är inte den stabilt normrike Jakob som underlättar relationen. Jakob verkar omedveten om att hans syn på relationer skulle kunna vara förhandlingsbar. Med normen följer också tolkningsföreträdet. De som inte passar in, anpassas in. På så sätt gör ännu fler likadant och den sociala koden har befäst sin ställning. Det fina med Saga är att hon är omedveten om koderna och därmed också många av normerna. Hon hade kunnat tas emot som någon som visar på det problematiska i normerna. Fast hon själv gör inte det. Istället vill hon lära sig, verkar vilja passa in. Hon är den konstiga, så hon måste anpassa sig. Och de sociala koderna fortsätter att reproduceras.
Foto: Carolina Romare, Filmlance International