–Vad ska du bli när du blir stor? frågade mina mostrar mig när jag var liten.
–Vill du ha en pojkvän? eller –Vart vill du resa nästa gång? frågar mina vänner mig idag. Individens frihet är en av grundpelarna i vårt samhälle och ständigt är det min egen vilja och önskningar som ställs i fokus.
Måste det vara så? Är det verkligen så vi vill se på världen? Det är förvisso väldigt bekvämt, men tyvärr leder individualism ofta till egoism, eller åtminstone till egocentrism. Hur blir det om vi förskjuter fokus bort från våra jag och fokuserar på den andre, eller på världen som omger oss? Hur kan vi tänka du-ism eller världscentrism? Tanken är inte ny, och i denna text kommer några filosofer att användas för att inspirera oss att tänka vidare.
Martin Buber kritiserar i boken Jag och Du den individualistiska syn på världen som så ofta genomsyrar det västerländska samhället. Individualismen har också genom kapitalistisk liberalism (vissa skulle kalla det imperialism) spridits till övriga delar av världen. Att ha individen som startpunkt för tillvaron är dock ingen självklarhet. Den japanske filosofen Tetsuro Watsuji konstaterar att ordet ”människa” på japanska skrivs med två tecken: det första tecknet betyder just människa och det andra tecknet betyder mellanrum. Att vara människa betyder alltså enligt japansk etymologi inte bara att vara individ, utan även att vara mellanmänsklig. Även om både Buber och Watsuji skrev sina större arbeten under första halvan av 1900-talet vet jag inte om de kände till varandra. I vilket fall som helst hade de förmodligen uppskattat varandras tankar. Båda argumenterar för att det inte alls är individen som är grunden för vår tillvaro, utan att det istället är relationen.
Som foster ligger vi i livmodern och är relationellt beroende av vår bärare. Vid födseln finns fortfarande ett starkt beroende från barnets sida, och vid fysisk kontakt utsöndras oxytocin och andra hormoner som gör både barnet och den vårdande lugna. När barnets närmaste person eller personer lämnar rummet kan en existentiell ångest utlösas hos barnet då det inte skiljer på sitt eget jag och andra människors jag. Samma sak kan föräldrar känna utan sitt eller sina barn. Detta är bara ett exempel på människors intrikata relationer till varandra. Liknande exempel finns hos tvillingar, goda vänner, mångåriga partners och så vidare. Även vardagliga relationer innehåller alltid intersubjektiva faktorer, exempelvis triangulering som diskuterats tidigare här på Relationsinstitutet.
”I begynnelsen var relationen” skriver Buber. Vi är inte först och främst individer som går in i relationer, utan snarare är vi relationer som dessutom består av olika individer. Forskaren, författaren och datorspelsutvecklaren Ian Bogost använder begreppet unit, vilket skulle kunna översättas till enhet. En enhet är både en del av andra större eller parallella enheter, samt består också själv av mindre enheter. Poängen är för Bogost att visa hur relationerna spelar på samtliga plan och att det inte finns någon ursprunglig enhet som avgör ödet för de andra enheterna. Att inte göra skillnad mellan mänskliga subjekt och icke-mänskliga objekt är en av hans poänger. Han tankar går i linje med andra inriktningar som är kritiska till ett alltför starkt fokus på det mänskliga, såsom posthumanism, ekofeminism, nymaterialism, djurstudier och djupekologi.
Att prioritera relation istället för individ kan få omfattande effekter på hur vi upplever världen. Om relationen tänks före individen blir negativa egenskaper såsom egoism och missunnsamhet svårtänkta. Då vi redan är i relation med vår omvärld förlorar vi poängen med att behandla denna illa. Samma sak gäller att vara generös i betydelsen att jag är generös mot dig. Om vi redan är i relation, finns det då ett du att vara generös emot? Finns det ens ett jag som heter Simon, som skriver dessa tecken? Pust, nu blir det jobbigt. Att tänka annorlunda riskerar sannerligen att tankarna låser sig när de omsätts till riktlinjer för verkliga livet. Att tänka “Aha, så nu ska jag bli relationell” är motsägelsefullt, eftersom Buber menar att vi redan är relationella och alltså är det inget vi kan bli. Istället för att leta efter principer om hur vi ska leva våra liv kan vi istället påverka vårt sätt att tänka. När vi ser de relationella aspekterna av livet som lika äkta och ursprungliga som de individuella, kan vi erfara att leva i en relationell värld. I romanen The Waves skriver Virginia Woolf dessa tankeväckande fraser: “But when we sit together close… we melt into each other with phrases. We are edged with mist.”