Tankar om relationer

Skuggland

Villaområde, 90-tal, två grannpojkar som båda heter Erik växer upp som bästa kompisar. Romanen är berättad genom Michael Jackson, inredningsmagasin, datorspel och med ett mystiskt försvinnande som underliggande mörker.

Jonas Bruns teman i romanen Skuggland är tydliga men mejslas fram genom subtila berättelser om Neverland, Shadowlands, skuggberättelser, polisförhör och nyhetsrubriker. De båda kompisarna Erik och Eriks relation står i centrum första halvan av boken, men allt eftersom blir relationen allt mer asymmetrisk. Berättaren Erik minns hur nära de var när de satt hela dagar framför datorn, på rasterna bara de två och likaså i bastun på badhuset bland de svettiga gubbarna. Berättaren Erik minns hur han tog hand om Erik och skyddade honom från de andra. Erik minns den nya pojken i klassen och hur han kom att inta platsen vid den andre Eriks sida. Till sist försvinner de två nya kompisarna, Erik och den nya pojken, mystiskt och återses aldrig. Erik minns hur ensamheten, halvheten, ohelheten, skevheten istället tar plats. En asymmetri som gör ont.

När jag läser, minns även jag. Jag minns: Att ringa på hos en kompis och fråga ”Ska vi leka?”. Oskars mamma som bakade bullar men lyssnade på Pandora. Mörkerpingis i källaren på Allianskyrkan. Ett helt höstlov när jag och Daniel spelade äventyrsspelet Ripper. Att både Caroline och Madeleine ville ha huvudrollen i leken om Ronja Rövardotter. En pojke i klassen som sedan flyttade älskade grönt och kramade därför de gröna gardinerna. Var det samma gardiner som Sohejl gömde sig bakom för att lura vikarien?

Ju mer jag läser, ju mer minns jag. Nu är det inte längre bara kompisar, människor, utan lika mycket tingen och platserna. Jag minns skogen, kojorna, klassrummet, gillestugor, kroppar, stockar, vattentornet, Wolfenstein, gungställningar, blandband, Olympiska spel, källarfönster, snowracer, Uddebobadet och att lyssna på Niklas Strömstedt Om. Den kvadratiska kojan som låg alltför nära ett jordgetingbo. Min kanin Ebba som helst gömde sig under vinbärsbuskarna. Bölden Ebba fick på kinden som gjorde att hon nästan dog. På mina klassfoton strålar belysningen på blonda luggar, omplåstrade hakor och dinglande fötter på första raden. Där bakom finns allt det andra, sakerna. I skuggan, men lika verkliga.

Allt det minns jag när jag läser. Jag känner igen och känner.

Men det finns också det jag inte känner igen. Mörkret. Hoten. Ensamheten. Övergivenheten. Kanske har jag ett selektivt minne, eller hade jag helt enkelt tur? Nej. Det finns där, fast längre in. Jag börjar minnas. Någon upptryckt i ett hörn i kapprummet. Någon får inte reda på byte av lokal på friluftsdagen. Någons lillasyster blev lurad att cykla nedför en backe utan bromsar. Någons brytning: ”Haha, hörde ni, han sa ett stol?”

Det är en bra bok. En fin bok.

Även jag hade en namne. Simon bodde på andra sidan den stora vägen som utgjorde gränsen för upptagningsområdet till våra olika skolor. Olika världar. Vi träffades en gång på ett scoutläger – inte visste jag att det fanns en annan Simon på andra sidan stora vägen!? Endast sju hus bort. Simon var blond och snäll, som jag. Kanske hade vi varit som Erik och Erik om vi varit grannar, eller åtminstone bott på samma sida vägen. Så fint det hade varit, men ack så sorgligt, när det fina, tar slut.

Om: Skuggland av Jonas Brun

1 kommentar

  1. Pingback: Boktips för sommarläsning | Relationsinstitutet

Kommentarsfunktionen är stängd.