Kommentaren: Nymphomaniac
En gång pratade jag med en person om preferenser när det kommer till attraktion och sex. Vad han sa gjorde mig något förvånad, just för att det lät så enkelt: ”You like what you like, I guess”. Kanske är detta det vanligaste sättet att tänka kring preferenser, men i så fall förmodligen också det mest förenklade.
Preferenser är ett tema som har förföljt mig länge, men särskilt påtaglig blev frågan när jag såg Lars von Triers Nymphomaniac. I filmen spelar Charlotte Gainsbourg nymfomanen Joe, (andra kallar henne sexmissbrukare) som har mycket sex. Väldigt mycket sex. ”Fill all my holes” säger Joe vid upprepade tillfällen. Vi får följa henne från barndomen och genom uppväxten fram till vuxen ålder. Vid ett möte för sexmissbrukare blir Joe tillrättavisad när hon kallar sig själv för nymfoman: “Sex addict. We say sex addict”. Även om Joe har många drag som liknar en missbrukare (till exempel sår på klitoris som aldrig hinner läka på grund av allt sex), så framhärdar hon att: “Perhaps the only difference between me and other people is that I always demanded more from the sunset. More spectaculous colours when the sun hit the horizon. That’s perhaps my only sin”.
Mycket har sagts om filmen – är von Trier misogyn, rasistisk eller helt enkelt en sann konstnär? Kanske är filmen rent av pornografisk? Vad som slog mig var inte de explicita sex- scenerna eller de svajande erigerade penisarna, utan det faktum att Joes val av sexuella partners verkar vara helt bortom specifika preferenser. Hon har förvisso sex med främst vuxna män, men även en yngre kvinna förekommer. Och inom gruppen män verkar hon dock kunna ha sex med vem som helst: långa, korta, blonda, muskulösa, svarta, runda, snälla, vita, håriga, våldsamma – en eller flera. Dessutom på en mängd olika sätt, fetisher, positioner och rollspel. Vad som förundrar mig är att hon verkar uppskatta allt och alla – kanske på olika sätt, men ändå lika mycket.
En förklaring kan vara att utifrån en positiv erfarenhet bildas ett positivt minne, vilket kommer att göra att nästa gång du stöter på något liknande kommer du att associera till det positiva minnet. Förmodligen omedvetet. Joe i Nymphomaniac började sin sexuella karriär med vad de flesta skulle säga relativt vanliga sexuella handlingar, men efter hand utvecklades hon och hon ville ha mer. Fler olika sexuella uttryckssätt, fler olika möten med människor. Joe har haft så mycket sex att hon blivit bra på det. Hon känner sig själv och kan även hantera andra människor, vilket gör att hon ständigt skaffar sig nya positiva erfarenheter och därmed fortsätter att vidga sina preferenser. Kerstin Gezelius beskriver Joes karaktär i en recension i Dagens Nyheter:
Joe följer varje sexuell impuls direkt, innan den hinner förgiftas eller förskönas av någon längtan, nostalgi eller romantik. Hon köper grisen i säcken utan att tveka. Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den – utan för vad hon kan upptäcka om sig själv.
Att ha sex för Joe handlar varken om bedrift, erövring eller om att utöva makt, utan om att upptäcka sig själv. Jag skulle vilja säga: att utveckla sig själv. Att skapa sig själv. Att bli till.
Så det finns alltså botemedel mot stelnade preferenser, vilket Joes mani tyder på. Joe lärde mig att det inte finns några ultimata preferenser. Det finns ingen ultimat kropp. Inte heller någon ultimat sexuell position, ultimat ålder, ultimat sexleksak, ultimat utformning av könsdelar eller ultimat behåring. Dock finns det erfarenheter. Det är för enkelt att krasst konstatera ”You like what you like”. Jag skulle vilja lägga till: ”… and you like what you liked”.
Om: Nymphomaniac, Lars von Trier, 2013
Officiell sajt
På IMDB
Läs vidare: Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i DN om kvinnlig åtrå baserat på Nymphomaniac.
Foto: Charlotte Gainsbourg in NYMPHOMANIAC: VOLUME II, a Magnolia Pictures release. Photo courtesy of Magnolia Pictures. Photo credit: Christian Geisnaes