Julia pratar med Malin Holgersson som är skribent och konstnär om makt men också begär, både strukturellt och på mikronivå. Malin är medlem i konstkollektivet ful men även producent för podcasten Nyfiken Brun.
Du funderar mycket på och jobbar ofta med makt, kan inte du berätta lite om hur?
Jag har till exempel just skrivit pjäsen Vem bestämmer över Angered? för Angereds Teater tillsammans med Nasim Aghili. Den belyser makt på olika sätt, synliggör maktens rörlighet och undersöker hur en kan skapa andra maktordningar än de gällande. Går det till exempel att dansa sig till en revolution? Kan vi frigöra begränsande och särskiljande hierarkier och könsroller om vi placerar en pjäs om makt på ett rosa dansgolv? Jag tror det. Jag och Nasim började vårt skrivarbete med att skicka ut en enkät till Angeredsbor i åldrarna 15-20 år, med frågan “Vem bestämmer över dig?”. Av svaren vi fick kunde vi tydligt urskilja fyra “makthavare” som styr ungas liv. Jag vill inte säga vilka, utan en får komma och kolla på pjäsen i höst. Parallellt med enkäten gjorde jag djupintervjuer med dels unga personer och dels vuxna som har yrken som innebär att de tar beslut som direkt påverkar andra människors liv. Politiker, beslutsfattare på Migrationsverket, handläggare på Försäkringskassan, föräldrar… Delar av materialet är med i föreställningen på olika sätt – som ljud eller som repliker.
Jag har också skrivit en väldigt lång hybridtext som kortfattat kan sägas handla om makt och vit överhöghet. Delar av den texten existerar även som ett ljudverk, som är publicerat i Fulradio på samma webbsida. Det är typiskt så jag jobbar – genreöverskridande med text och ljud i något slags hybdridformer som gärna få ta stor plats.
Vad är då makt?
Ja du… Jag omformulerar gärna frågan till vad är att ha makt? Några svar på det kan vara att ges ett givet tolkningsföreträde och därmed rätten att formulera vad som är ett problem för någon. Att ha ett medborgarskap. Att ha ett pass. Att bo i Sverige och heta Malin Holgersson. När jag och Nasim skrev Vem bestämmer över Angered kom vi fram till att vi inte ville ställa frågan vad makt är, för det känns alldeles för abstrakt och stort, det går inte att greppa. Därför valde vi istället att ställa frågan “vem bestämmer över dig?”. För att genom den kunna prata om makt på ett mer konkret sätt och samtidigt försöka få syn på till exempel hur mycket egenmakt en människa har i sitt liv. Påverkan och inflytande är närliggande ord i samma område som också är intressanta att utforska.
Hur tänker du kring makt och nära relationer?
Makt och begär går in i varandra på ett intressant sätt, till exempel när du begär någon hamnar du ofta i ett slags underläge. När du trånar, blottar dig, om begäret inte är ömsesidigt kan det göra att du känner dig svag. Samtidigt som svaghet också kan användas till att skaffa sig makt över en person.
Jag läste Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek ganska nyligen, som är en skildring av en förälskelse och av makt. Den handlar om en ung poet och kritiker, Ester, som faller handlöst för Hugo, en äldre konstnär. Jag skulle säga att Ester blir besatt, Hugo blir inte det. Boken beskriver väl hur Ester försöker navigera i allt det där. Förälskelsen tar över hela hens fokus samtidigt som Hugo tycks uppleva romansen helt oberörd. Över tid blir Ester väldigt jobbig, kör sitt eget race när hen inte blir begärd tillbaka och går över både sina och Hugos gränser. Det är inte heller solklart att den ena personen har mer makt bara för att den är begärsobjektet; det kan lika gärna vara så att Ester utövar makt genom sättet hen begär. Och det som jag tycker är så spännande med begär och makt är just att det är så himla trixigt, svårt och komplext.
Jag vet att du funderar en del på hur begär är sammankopplat med en kapitalistisk ordning, kan du utveckla?
Vi har ett ekonomiskt färgat språk när vi talar om relationer: “jag har investerat så här mycket, varför investerar inte du lika mycket, vad vinner jag på att fortsätta den här relationen, jag får inte ut så mycket av det här”. Nu lever jag personligen i en öppen kärleksrelation och det är inget obehagligt i hur jag och min partner praktiserar det men det finns något obehagligt i det här att folk i många lägen förväntar sig att ständigt kunna bejaka sina begär, den här omättligheten, den ständiga hungern. Ester är omättlig, det spelar ingen roll vad Hugo gör eller inte gör så blir Ester ändå inte nöjd. Det är ju ganska respektlöst och självupptaget. Och ekonomiskt på något sätt. Lite som att Ester idkar handel med sina kärlekshandlingar och känslor. Jag gav dig det här, då förväntar jag att du ger mig det här tillbaka. Istället hade Ester och Hugo tillsammans kunnat formulera och definiera vad för slags relation de har, och se om och hur de kan mötas i varandras olika känslor, behov och begär.
Vad är motsatsen till att inte tänka så ekonomiskt?
Jag vet inte. Det är en svår fråga. Vi är ju beroende av alla runtomkring oss och speciellt dem vi står nära. Det här är någonting som människor är livrädda för, vi vill inte bli alltför känslomässigt beroende. Vi ska vara så himla oberoende och självständiga. Till och med så att vi har uttryck som själv är bäste smed – eller vad det heter.
Själv är bäste dräng.
Själv är bäste dräng, ensam är stark, det är ju helt galet egentligen det här superindividualistiska. Det är obehagligt. Vi borde upphöja beroendet! Där har jag blivit väldigt inspirerad av Judith Butler som pratar mycket om människans beroende av andra. Vi skulle inte klara oss utan varandra och förändringar kan inte ske om vi inte går ihop och genomför saker tillsammans. Organiserar oss. Hjälper varandra. Samtidigt tror jag att vi nog aldrig kan bli helt fria från just kapitalismen. Den letar sig in i våra kroppar, i våra sängar, vad vi har för sexuella praktiker och hur vi organiserar våra nära relationer. Våra begär är inte frikopplade på det sättet från samhället vi lever i. Heterosexualiteten, patriarkatet och rasismen går hand i hand med kapitalismen och den ekonomiska ordning vi har i världen idag.
Vad hade en bättre utveckling varit?
Jag hade önskat att vi kunde se beroendet av varandra mer, erkänna det och därigenom värna mer om varandra. Se alla människors sårbarhet. En mindre våldsam hämndkultur, som Butler skriver om, hade varit en bra effekt av det. Nu låter jag supernaiv, men det i sin tur borde kunna leda till färre krig. Queerteoretikern och femme-inisten Ulrika Dahl sa en väldigt intressant sak på ett seminarium jag var på häromdagen, ungefär att ”smärta kan inte öppna upp för gemenskap men det kan sårbarhet”. Smärta är individuellt – jag kan inte dela din smärta eller ditt sår – men jag kan antagligen dela dina erfarenheter och minnen av sårbarhet. Det är något jag vill fundera vidare på som känns väldigt givande i arbetet med att skapa ett annat och bättre samhälle än det vi har idag.
Om du skulle föreställa dig en utopisk värld, går det att utjämna maktordningar i stort?
Jag vill gärna se det som realistiskt att rasera en massa olika maktordningar, så ja det går. Det som Judith Butler kallar för den heterosexuella matrisen, alltså den heterosexuella maktordningen, skulle jag vilja rasera. Jag tror även att det går att rasera tvåkönsordningen som säger att det bara finns två kön och att vi som varandras totala motsatser är dömda i all evighet att begära varandra. En värld utan nationsgränser önskar jag också att vi lyckades skapa. Det är möjligt, men den politiska viljan finns tyvärr inte. Istället bygger ett rasistiskt Europa murar, som en våldsamt bevakar. Gör skillnad på människor. Bestämmer vad som är ett värdefullt och sörjbart liv, och vad som inte är det. Det är en fruktansvärd och omänsklig utveckling som vi måste sätta stopp för.
Det sägs att fler människor har lättare att föreställa sig apokalypsen, det vill säga att världen går under, snarare än ett annat ekonomiskt system än det vi har idag, det är en intressant jämförelse. Där tycker jag det är speciellt intressant att ställa frågan vad som händer om vi sätter drivkrafter som egennyttan, vinst och konkurrenstänkande åt sidan. Om vi började stifta lagar utifrån andra mål – som att vi ska ta hand om varandra – vad skulle det få för effekter? Där tänker jag att vi skulle få ett mycket bättre samhälle. Vem eller vad får lov att avgöra vad som är en viktig eller nödvändig syssla? Kajsa Ekis Ekman ställde just den här frågan i en krönika i DN inför internationella kvinnodagen: “Varför vänder vi inte på ordningen? Och belönar de viktigaste jobben bäst? 40 000 i månaden till barnskötaren, 20 000 till dataspelsutvecklaren, säger jag”.
Lyssna på Nyfiken Brun
Kolla in pjäsen Vem bestämmer över Angered?
Låna boken Egenmäktigt förfarande
Läs Kajsa Ekmans krönika i DN
Även Ulrikas Dahls bok Skamgrepp