Totempedofilen och de ambivalenta begären

Incest ses idag som ett övergrepp som på det värsta tänkbara sätt kränker ett barns tillit och beroende av närstående vuxna och det ses också i första hand som ett manligt brott. Att vi hatar sexuella övergrepp mot barn inom familjen kan därmed inte separeras från samhällets syn på manlighet och på fäder. Men är verkligen hatet mot sexuella övergrepp ett uttryck för direkt och ärlig solidaritet med de drabbade barnen, eller speglar det kanske snarare ofta komplicerade psykologiska processer där vi vuxna själva är huvudpersonerna i dramat? Låt oss se närmare på vad frågan om incest kan säga oss om den moderna sexualiteten.

När historikern Rachel Devlin jämför rättsliga och psykoanalytiska källor i USA mellan 1941 och 1965 finns där en slitning mellan två olika attityder. Rätten kunde fästa väldigt stor tilltro till döttrars berättelser och vittnesmål och hade inga problem med att döma fäder till fängelse för övergrepp. Däremot strävade den psykoanalytiska teorin åt ett annat håll och socialarbetare som fått inspiration därifrån uppmuntrade inte till anmälan av övergrepp, även om de visste att de förekommit. För psykoanalytikerna under perioden var incest mellan far och dotter något som kunde förstås i termer av dotterns begär. Ambivalenta känslor av ilska och missnöje gentemot modern kunde ageras ut genom en sexuell relation till fadern. Det fanns psykoanalytiker som gick så långt som att påstå att det kunde vara sunt att ligga med pappa för att verkligt frigöra sig från mamma. Pappas roll stod bara i relation till dotterns begär – hans egen incestuösa längtan efter att begå övergrepp på sitt eget barn var inte intressant.

1935 visade en svensk statlig utredning att incest oftast var ett övergrepp utfört av en medelålders far eller styvfar mot en minderårig dotter. Därmed var det också rimligt att den yngre parten, även om det rörde sig om en straffmyndig person, inte skulle straffas för sitt brott mot god borgerlig sed. Det var en viktig brytpunkt i den svenska incestpolitiken eftersom lagen från 1937 för första gången skulle komma att anpassas efter insikten att incest kunde vara ett övergrepp. Men var stod den svenska juridiska debatten i relation till begären?

Trångboddhet och delade sängar var något som utredningen menade ledde till incest. Teologen Thomas Aquinas förklarade på 1200-talet varför kyrkan vände sig mot incest. En viktig faktor är att om inte ett förbud fanns så kunde närheten inom varje familj göra incest så bekvämt att det skulle utövas överallt. I likhet med Thomas Aquinas, och även Freud, ansåg den svenska utredningen att det incestuösa begäret fanns där slumrande i familjen och bara väntade på tillfälle att ageras ut. Incest mellan syskon förklarades som huvudsakligen pubertala experiment grundade i naturliga biologiska begär. Därmed var de också svåra att motverka med hjälp av lag. Men till skillnad från Freud ställde den svenska utredningen även vuxna, manliga begär i centrum för sin världsåskådning. Tillgången till ”prostituerade kvinnor, nöjen och uteliv” var en faktor som påstods hålla nere de sexuella övergreppens frekvens i Göteborg och Stockholm medan en riskfaktor fanns i ”avbrott i det sexuella umgänget med andra kvinnor.” Det tycks alltså som att de förändringar som skedde i synen på incest i viss mån kretsade kring frågan om vilka begär som räknades och var viktiga. Å ena sidan fanns under tiden ett psykoanalytiskt perspektiv som tonade ner faderns begär, å andra sidan menade statens utredare att faderns begär var särskilt viktiga när det handlade om övergrepp.

Freud hade faktiskt under en tid hållit fast vid en tes om att neuroser ofta hade sin orsak i sexuella övergrepp under barndomen. Teorin togs inte väl emot och efter en tid ändrade sig Freud och menade att det inte alls hade handlat om verkliga övergrepp – det var snarare patienternas egna ambivalenta begär som orsakade neuroserna. Det var den här nya tesen som resulterade i psykoanalysens oförmåga att se incest som ett övergrepp. En av anledningarna till att Freud kände sig tvingad till att överge sin gamla uppfattning var att de fäder som anklagats var så pass respektabla och välbeställda herrar att han inte kunde tro att de begått så hemska övergrepp. En liknande tendens ser vi i den svenska utredningen från 30-talet som lyfte fram fattigdom som en riskfaktor. Bland de fall av incest från tiden mellan 1913 och 1933 som utredningen granskat fanns varken ”överklass eller bildad medelklass” representerad. En av anledningarna till att incest tycktes ha blivit vanligare vid domstolarna var, enligt utredningen, att uppsikten ”över befolkningens sexuella förbindelser” hade förstärkts genom nya barnavårdslagar. Enligt 1924 års barnavårdslag kunde barnavårdsnämnden omhänderta barn som utsatts för misshandel, var vanartade eller riskerade bli vanartade. Men redan 1902 hade en lag om tvångsuppfostran för vanartade barn kommit till eftersom skolorna beklagade sig över bråkiga barn. Vilka samhällsklasser som överheten fått insyn hos genom de här lagarna kommenterade inte utredarna, men vi kan gissa på att det inte var hemma hos den typ av respektabla herrar Freud så gärna ville frikänna som barnavårdsnämnd och skollärare hade knackat på. Utredningen höll alltså med den gamla traditionen om att familjen var full av sexuella begär som måste hållas korta, men de ideala, borgerliga medel- och överklassfamiljerna tycktes stå utanför lagen när det gällde sexuella övergrepp.

Den aktiva och kreativa sexualiteten har sedan 30-talet blivit en av de viktigaste faktorerna i individuell frigörelse. Men redan då fanns den som en självklarhet i bilden av manlighet. På sätt och vis älskar vi sexualiteten så som de freudianska barnen älskar sin fader och ändå hatar vi det faktum att vårt eget ideal leder raka vägen till sexuella övergrepp mot barn. Bara några uns för mycket så svämmar den manliga sexualiteten, så som vi drömmer den, över sina breddar. Tolkningen av de incestuösa begären har sedan 1930-talet förändras och kanske har ändå feministisk kritik lyckats göra bilden av manlig sexualitet en aning mer problematisk. Men där Freuds redan aningen föråldrade familjesyn inte håller måttet så är de ambivalenta känslorna värda att ta på allvar. För Freud är nämligen ambivalenta känslor gentemot föräldrarna den centrala punkten i analysen av incestuösa begär. Frågan vi behöver ställa oss är därför om inte vår relation till sexualiteten kan beskrivas inom samma ramar.

I Totem och Tabu binder Freud ihop ett tveksamt hopkok av antropologiska slutsatser med psykoanalytiska insikter om det moderna samhället. Med hjälp av Darwin manar Freud fram en bild av små primitiva flockar av människor där fadern äger alla kvinnor och sönerna förskjuts när de blir stora nog att ifrågasätta hans makt. Här tänker sig Freud att de primitiva sönerna till slut fick nog och slog ihjäl fadern. Resultatet, fortsätter berättelsen, var ett ambivalent känslotillstånd. Så snart det brinnande hatet lugnat ner sig blossade ånger och tillgivenhet gentemot fadern upp. För att ersätta honom på det psykiska planet vände man sig till totemdjuret, som aldrig fick dödas av någon individuellt, utan bara förtäras i stora gemensamma fester som säkrade ett starkt band mellan alla inblandade, inklusive det offrade totemdjuret.

Resonemanget är ingen vidare kulturhistoria utan är bara intressant för vad den Freudianska berättelsen kan säga om vårt samhälle av idag. I och med att Freud själv gärna drar paralleller mellan en primitiv fas i kulturens utveckling och det så kallade civiliserade samhället så kan vi drista oss till att göra samma sak. För att göra resonemanget någorlunda kort tycks vi ha åtminstone ett totemdjur i Sverige idag – pedofilen.

Ingen fest är så självklar som pedofilens nyhetsvärde, ingen njutning mer splittrad än hatet gentemot pedofilerna. Under freudianska totemfester delar alla på totemdjurets blodiga kött för att bygga den gemenskap som finns i den gemensamma kretsen. Att ta avstånd från offrandet av pedofiler är också, mycket riktigt, en av de mest socialt besvärliga manövrar någon kan göra idag. När vi gemensamt förkastar pedofiler identifierar vi oss med den sunda sexualiteten som vi vill framhålla istället. Men drömmen om den sunda sexualiteten bygger på samma grund som den destruktiva. Det är samma kraft som kan få helt vanliga fäder att när som helst snubbla över gränsen och kliva in i barnkammaren med helt fel tankar. Därför stämmer det samtida hatet mot pedofiler väldigt väl med Freuds beskrivning av totemoffret. Samtidigt som vi njuter av att döda pedofilen (åtminstone verbalt) så identifierar vi oss med just den sexualitet som ligger bakom. Hur vi än skriker eller skriver kan vi inte komma ifrån att själva ritualerna bygger på premissen att vi identifierar oss med dem – pedofilen förkastas för att den är som oss.

I centrum står ju egentligen den freudianska fadern. Den sexuella, moderna medborgaren. Det är honom vi har problem med, gentemot honom som vi känner den ambivalens som gör att vi ibland måste förfasas över sexualiteten när den slår över åt ett annat håll. Men genom drömmen om sexuell frigörelse behöver inte den freudianska ambivalensen stanna i heterofamiljen. Alla bör numera identifiera sig själva utifrån sexuella begär, och idealet är ju baserat på den gamla goda heteromanligheten.

En annan skillnad mellan Freuds berättelse och dagens samhälle är att vi faktiskt inte har dödat fadern. Kanske gör det att ambivalensen får större svängningar, med djupare svackor. Och det hat som många ibland landar i är en effektfull psykisk manöver. Kanske är det därför som det fratriarkala samhället (brödraväldet) tycks kunna suga upp även radikalt manshat utan att den rådande ordningen hotas. Det är bara att införliva hatet i den dominerande ambivalensen gentemot fadern och/eller det sexualiserade medborgarskapet. Blir det för tungt att bära kan vi sedan lätta på trycket genom att rikta det mot pedofilen som idé.

Poängen är dock inte att Freud nödvändigtvis har rätt. Att beskrivningen är träffande beror på att vi gör vårt yttersta för att den ska vara det. Här tycks inte längre de två inställningar till incest som vi kunde ana tidigare i artikeln längre stå så långt ifrån varandra. Freud levererade två synsätt, där det ena pekade ut övergrepp inom familjen medan det andra dolde dem. Vi vill nog gärna tro att vi idag står på offrets sida, redo att döma alla de skumma typer som vågar förgripa sig på barn. Men varför tycks vi då förhålla oss till den faderliga/medborgerliga sexualiteten helt i linje med Freuds senare teori, den som användes så flitigt för att nedtona övergreppen? Som om målet vore att socialisera in nästa generation i just den typ av tankegångar som vi sedan hemskt gärna vill höra att vi lämnat bakom oss.

I Homo Sacer går Giorgio Agamben, i en diskussion om ett helt annat ämne, till angrepp mot teorin om det heligas ambivalens som har inspirerat Freuds beskrivning av de incestuösa begären. Men att teorin, som Agamben visar, bygger på en felaktig historisk analys är bara ett minimalt problem i sammanhanget. För det är vad analysen gör med oss och vår egen självbild, när vi hela tiden eftersträvar att leva efter den, som är det viktiga. Om Freud har något att visa oss så är det att pedofilskräck och hat – dessa ack så viktiga motorer i vår incestpolitik – inte handlar om att skydda några barn, utan snarare om vuxna individers egna ömmande, sexuella egon.

Not: mitt psykologiska resonemang handlar huvudsakligen om människor som aldrig utsatts för sexuella övergrepp. Jag är övertygad om att det är ett sådant perspektiv som dominerar i samhällets syn på sexualitet och det hade varit omöjligt att skriva om något mer komplicerat i det här korta formatet.

[lightgrey_box]

Incest i lagen

Enligt brottsbalkens 6 kap. §7 är det förbjudet att utöva samlag med ett helsyskon eller med sitt eget barn, barnbarn och så vidare. (Samlag som juridisk term är i praktiken gammalt vanligt heterokonventionellt penetrationssex.) Det här är det klassiska förbudet mot incest som tidigare gick under namnet blodskam, men en av de mer moderna aspekterna av lagen är att det inte längre är förbjudet att ha samlag med en förälder. Vid samlag mellan förälder och (vuxet) barn är det därmed bara föräldern som begår brott, medan helsyskon som utövar samlag båda tillsammans begår ett brott mot samhället.

Den mer moderna innebörden av incest som övergrepp mot barn i familjen regleras i §4 och §5. Det är enligt de här paragraferna förbjudet att ha sexuellt samröre med någon som står under ens fostran, eller har en liknande relation, till exempel styvbarn. En vuxen som har sex med ett barn under femton begår förstås alltid våldtäkt, men om det finns en vårdnadsrelation med i bilden så räknas sexuellt samröre som våldtäkt ända upp till arton. I de här lagarna är definitionen av sex inte heller lika snäv.

[/lightgrey_box]

Vidare läsning

Åsa Bergenheim, ”Kan ej för otukt fällas”: om vetenskapens och det svenska rättsväsendets förhållningssätt till incest och sexuella övergrepp mot barn under perioden 1850-1910

Rachel Devlin, ”Acting out the oedipal wish”: father-daughter incest and the sexuality of adolescent girls in the united states 1941-1965 i Journal of social history volym 38 nummer 3, 2005

SOU 1935:68, Promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m.m.